[BILD4]Söndagskvällen och måndagen ägnades för min del åt besök på Tories partikongress i Bournemouth. Staden i sig är en i det närmaste osannolik arketyp för just den typiska engelska sommarorten by the sea. Nöjespirerna, promenaderna längs havet och hotellen är precis som vi svenskar lär oss känna igen från TV-serier, må det vara komedier eller thrillers.
Mitt skäl för att vara där var ett seminarium kring frågan om Transatlantic relations 2010 som jag inbjudits att inleda på måndagmorgonen. Mitt anförande finns eller kommer att finnas på www.gunnar.moderat.se
[BILD1]Humöret i Conservatives är på väg upp och många kände stimulans och uppmuntran efter den moderata valframgången. Det är som att socialdemokratin i Sverige har framstått som ett sista i det närmaste orubbat fäste oaktat att man även tidigare har förlorat både makten och dominansen över den politiska agendan. En videohälsning från Fredrik Reinfeldt gjorde inte saken sämre för dem som känner hopp om ett regeringsskifte efter Blair.
Det finns både likheter och skillnader. Likheten är att i båda länderna har den politiska debatten och tidigare socialistiska nederlag lett till att den politiska scenen förändrats. I Sverige har skolpeng, oberoende riksbank, fria etermedia, valfrihet inom sjukvården, ett nytt pensionssystem, privata arbetsförmedlingar och bemanningsföretag för att inte nämna ett nytt pensionssystem drivits igenom mot socialdemokratins vilja men till slut med dess kapitulation. Löntagarfonder och det ohämmade spenderandet fick socialdemokraterna ge upp och [BILD2]kärnkraftsavvecklingen har sakta avklingat som politiskt kontroversiell fråga. Dessa förändringar har påverkat både idéklimatet i Sverige och den politiska verkligheten på ett sätt som fört samman borgerligheten och reducerat socialdemokratin till en motståndsrörelse mot förändring.
Men där finns också skillnaden. I Sverige har socialdemokraterna sakta försökt lämna den politiska mitten, dragna av ett gammalt kommunistparti och de gröna. I Storbritannien övertog, mer eller mindre, Labour Thatchers reformagenda. Det har drivit ut Conservatives i en i det i en Europadebatt som ibland nästan har haft eurofobiska toner, en attityd i rättsfrågor som känts omodern och ett motstånd för motståndets skull i frågor som annars har varit Conservatives positioner, till exempel i frågor om synen på det amerikanska partnerskapet, högskoleutbildning, reformeringen av sjukvården och universitetens verksamhet.
[BILD3]Så i båda länderna har kartan förändrats i riktning mot våra partier men i Storbritannien står Labour kvar medan Göran Persson sakta försökte lämna centrum för den politiska debatten för att uppnå en skiljelinje. När Conservatives nu försöker tränga undan Labour från centrum handlar det därför om miljöpolitiken, fri- och rättigheter men också, om valfrihetsreformer. När Gordon Brown, eller någon annan, tar över kan det bli enklare. Då blir å andra sidan utmaningen att klara av globaliseringens utmaningar desto tydligare när inte andra tar den debatten.