Struntförnämheten har ett ansikte i svenska media. Den tidigare chefredaktören Bertil Torekull gav i sitt inlägg på DN debatt bilden av detta ansikte. Han är av uppfattningen att en utrikesminister inte ska kommunicera direkt med väljare utan genom depescher, kommunikéer och via ansvarsfulla journalister som för både mottagare och avsändare kan lägga till rätta, så att allt blir till det bästa.
Det är inte första gången som jag har stött på detta. Det finns ett skråtänkande inom journalistvärden att information och kommunikation med medborgarna bör ske genom godkänd förmedlare, för att det inte ska bli fel. Och i samma bana finns tron att offentlighetsprincipen och yttrandefriheten tillkommer journalister och inte är menade för andra. Det är rena dumheter. Med Torekulls uppfattning ska politiker inte ha direktkontakt med väljare eftersom de stackars väljarna så lätt blir lurade om de inte får höra sanningen via på journalisthögskolan utbildade journalister. Frågan är om vad han tycker om annan direktkontakt än via blogg. Bör det finnas tillrättaläggare även vid muntliga kontakter? Vad tycker Torekull om torgmöten, personliga samtal och brev riktade till väljare?
Den politiska makten ska vara avskild från medborgarna och dess kommunikation ska kontrolleras av en yrkesgrupp som i Torekulls fall tror sig vara särskilt lämpad att skilja på rätt och fel. Det är en elitistisk och struntförnäm syn som står i strid både med svensk yttrandefrihetstradition och med demokratins mest grundläggande relation, den mellan väljare och valda.