Carl-Johan Westholm var en intellektets man. Han ställde kravet på sig själv och på andra att våra åsikter och uppfattningar måste ha en direkt relation till våra värderingar och deras grunder. Politikens åsikter måste bedömas hur väl de står i samklang med de grundläggande värden som vi vill att vårt samhälle ska formas av. Därmed lade han grunden för att en stor del av svensk borgerlighet, och det var en stor del av framförallt yngre generationer, som i dag är äldre generationer, kunde stå fast vid det som för stunden var obekväma eller svåra åsikter i det svenska opinionsklimatet. När han nu gått bort är det en klar röst för frihet och för det öppna samhället som gått oss förlorad.
Han var sträng intellektuellt men oerhört generös i dialog och samtal. Aldrig dömande men alltid vägledande. Ofta precis men samtidigt med en förmåga att se det generella som formar mosaiken av våra idéer och ideal, därför aldrig dogmatisk.
Han kunde formulera det djupa och svåra så enkelt att det blev självklart. Demokrati är inte att alla bestämmer över varandra, därför att utan den enskildes frihet och oberoende finns ingen grund för det demokratin syftar till.
När han påpekade att det ytligt sett kunde räknas som demokrati att kommunfullmäktige bestämde vilka som ska gifta sig med varandra gjorde han det så förkrossande klart att demokratin förutsätter den politiska maktens gränser gentemot den enskildes rätt. Demokrati handlar om att besluta över det gemensamma men det innebär inte att demokrati är att allt ska vara gemensamt.
Carl-Johan behärskade det djupa och det svåra, därför var det inte svårt för honom att förklara det brett och enkelt. Därmed gjorde han idéer till något centralt för borgerlighet liksom för näringsliv. Utan att vi kan formulera de idéer som styr vår politik eller vår syn på företagsamhetens villkor kommer vi bara stå defensiv mot andra idéer om den politiska maktens krav på hegemoni och en kontroll över den enskilde utan gränser.
När statsministern i vårt land säger sig vilja öka den demokratiska kontrollen över välfärden är det ett exempel på just detta. Magdalena Andersson vill ha en politikens kontroll över människors vardag utan att möta de gränser som mångfald, den enskildes frihet och integritet kräver. Och en politisk maktutövning som inte möter gränser kommer att steg för steg strypa den enskildes frihet och den växtkraft som vinns genom mångfalden av idéer, tankar och viljor hos varje människa.
Den debatten vann borgerligheten mot den socialdemokrati som på 1970- och 1980-talen ville införa löntagarfonder och som därefter tog stred mot valfrihetens reformer. Carl-Johan kunde visa på hur gränser mellan den enskildes frihet och den politiska maktens räckvidd är avgörande för demokrati och för ett fritt samhälle. Så var det då och så är det nu. Det som Carl-Johan i sin intellektuella stränghet men personliga vänlighet formade och lärde så många andra är en bra grund för de strider som möter oss idag. Och så hade vi så trevligt och så roligt. Den värmen lever också kvar.