I en av de ständiga och förvirrade frågelekar som kommit att prägla svenska politiska intervjuer fick jag inför valet 2014 frågan hur jag skulle välja mellan Stefan Löfven och Viktor Orban. Mitt svar var enkelt, nämligen Stefan Löfven. Inte för att det finns någon större politisk likhet mellan oss, tvärtom, utan för att demokratins institutioner och grundläggande värderingar är en viktigare gemenskap än politikens skillnader. På samma sätt som jag innerligt hoppas att Löfven, för sin egen skull, anser sig ha mer gemensamt med oss moderater än med Rumäniens socialdemokrater.
Förståelsen av att politiska motsättningar kan vila på en gemensam grund av ansvar är också avgörande för hur arbetet i Europaparlamentet fungerar. Där har jag drivit igenom en tuffare ekonomisk politik i förhandlingar med den socialdemokratiska gruppens företrädare. Ett stort reformpaket för bankunionens bottenplatta när det gäller riskreduktion har jag drivit igenom och förhandlat med de ledande företrädarna för den socialistiska gruppen. Förhandlingarna om att snabbt frigöra 700 Mhz bandet för mobila bredband förde jag med socialistgruppens rapportör. En ökad konkurrens och mångfald inom elmarknaden fick jag igenom efter förhandlingar med en företrädare för brittiska Labour. Allt detta tillsammans med de andra ledande partigrupperna. Politiken gick före positioneringen.
Det finns två enkla skäl till detta. Det ena är att det är nödvändigt att trots ibland stora politiska meningsmotsättningar, ibland faktiskt mindre, nå kompromisser som får en majoritet i Europaparlamentet. Den andra är att det är majoritetsförhållanden i varje sakfråga som avgör hur en majoritet kan bildas. Tyvärr är den liberala gruppen och den konservativa gruppen med brittiska Conservatives för små för att tillsammans med EPP, moderaternas partigrupp i parlamentet för att uppnå majoriteter. Ska man ha något gjort måste man förstå detta. Det gör inte Fritzon. Men värre är hennes öppenhet för att hellre samarbeta med Europas kommunister än med Europas ledande demokratiska partier.
Det är en sak när politiker inte kan eller vill välja mellan olika politiska företrädare i skolgårdsleken vem man helst föredrar. Ohly om Kuba och USA är ett klassiskt exempel. Det är illa när man inte väljer demokratin. Frågan om Macron och Orban blev stor för några dagar sedan, trots att Sara Skyttedal faktiskt underkände Orban vad gällde hans grundläggande värderingar.
Men värre än att inte kunna välja mellan dem som underminerar demokratin och dem som försvarar den är att faktiskt välja mellan dem som är demokratins uttalade fiender och de ledande politiska partierna för dess försvar och välja fel.
Det är precis detta som socialdemokraternas toppkandidat Heléne Fritzon gör när hon i en intervju i DN i dag säger att hon för att undvika att samarbeta med EPP ska söka samarbete med Vänsterpartiets vänner i Europa. Det är ofattbart. Vänsterpartiet är i sig ett parti som ända in i vår tid har hyllat diktaturens regimer och totalitärt styre. Bara det faktum att socialdemokraterna vill normalisera detta parti är anmärkningsvärt.
Men Vänsterpartiet är trots allt ett får bland vargar i sin partigrupp. Den leds av den tidigare Östtyska kommunisten Gabrielle Zimmer som gick med i kommunistpartiet 1981, när förtrycket, skjutningarna, angiveriet och mördandet var som värst. Hon hyllade för något år sedan den ärorika ryska revolutionen och det tog mig då en stund att inse att hon faktiskt menade 1917 och inte händelserna 1991.
I Vänsterpartiets grupp finns de tjeckiska kommunister med som hävdar att den sovjetiska invasionen 1968 är ett påhitt och egentligen var en invasion av ukrainska förband, en anpassning av historien till att passa dagens fiender till Moskva.
Där finns de hårdföra företrädarna för de spanska och franska kommunistpartierna liksom allsköns kommunister från Belgien, Portugal Grekland liksom de gamla finska kommunister vars företrädare var Moskvas språkrör i Finland under decennier av det sovjetiska hotet. Minst lika intressant är de politiska partier som inte har valda företrädare men som är medlemmar i det Europeiska vänsterpartiet, då hittar vi alla de andra vidriga kommunistpartier som väljarna inte vill ta i tång med på grund av deras försyndelser.
De polska kommunisterna finns i praktiken inte mer, de ungerska gick in i socialdemokraterna och de rumänska återuppstod i en socialdemokratisk regim som nu bedriver antiziganistisk politik och legalisering av korruption.
Förutom att hon verkar vara djupt vilsen i hur Europaparlamentet fungerar när det gäller att bygga majoriteter och påverka verkar hon vara komplett vilsen när det gäller demokratins försvar. I valet mellan att samarbeta med Europas ledande kraft av demokratiska partier och resterna av diktaturens kreatur väljer Fritzon, socialdemokraternas toppkandidat, att samarbeta med demokratins uttalade fiender.
Socialdemokraterna bör byta toppnamn – det har ett annat parti gjort av mer lättviktiga skäl – om man menar något med att vilja värna demokratin i Europa. Tillfället nu när man har kongress kan inte vara lämpligare.