[BILD1]George Bushs State of the Union tal handlade ytterst om synen på det amerikanska engagemanget i Irak. Men det kan vara värt att peka på några andra saker som fallit i skuggan av de delar av talet som handlade om Irak. Dels lovade han att utan skattehöjningar eliminera budgetunderskottet inom fem år, och gjorde det mot bakgrund av att det redan har halverats:
We set a goal of cutting the deficit in half by 2009, and met that goal three years ahead of schedule. Now let us take the next step. In the coming weeks, I will submit a budget that eliminates the federal deficit within the next five years.
Han pekade också på en annan reformagenda som följer svenska erfarenheter av friskolor, och som faktiskt bygger på dem:
We can lift student achievement even higher by giving local leaders flexibility to turn around failing schools, and by giving families with children stuck in failing schools the right to choose someplace better.
Han redovisade en helt annan invandringspolitik än den som är den gängse i Europa:
Yet even with all these steps, we cannot fully secure the border unless we take pressure off the border — and that requires a temporary worker program. We should establish a legal and orderly path for foreign workers to enter our country to work on a temporary basis. As a result, they won’t have to try to sneak in, and that will leave Border Agents free to chase down drug smugglers and criminals and terrorists…We need to uphold the great tradition of the melting pot that welcomes and assimilates new arrivals. We need to resolve the status of the illegal immigrants who are already in our country without animosity and without amnesty.
Och så talade han om Irak, och sa bland annat det som jag tidigare resonerat om som en trolig utveckling av kraven på en ny politik, nämligen en utökning av de amerikanska trupperna i Irak med 20 000. Det kan synas som en politik präglad av more of the same men det är inte hela sanningen. Nu är målet att uppnå en stabilisering av läget i Irak för att därmed också ge förutsättningar för en utveckling i Iraks regioner präglad av lokalt ansvarstagande.
Problemet för Bush och för USA är de många missgrepp man gjorde efter att man vunnit kriget, när man monterade ner det irakiska samhällets få institutioner, från Bathparti och militär, till att man stillatigande accepterade plundring av nationalmuseet, inte tog ansvar för hur krigsfångar och terrormisstänkta behandlades, inte startade en dialog med de olika religiösa grupperna i Irak utan byggde på exilgrupper. Det är möjligt att 20 000 nya trupper kan ge större stabilitet i Bagdad men det är inte säkert att det vänder den utveckling mot ökat regionalt styre som i grunden nu driver Iraks utveckling.
Samtidigt är skadeverkningarna av ett misslyckande nu ännu större än det var efter krigssslutet. I den delen var Bush mer tydlig än i frågan om hur den nya politiken ska se ut, utöver truppökningarna:
If American forces step back before Baghdad is secure, the Iraqi government would be overrun by extremists on all sides. We could expect an epic battle between Shia extremists backed by Iran, and Sunni extremists aided by al Qaeda and supporters of the old regime. A contagion of violence could spill out across the country — and in time, the entire region could be drawn into the conflict.
Även om det är rätt att prioritera att försöka skapa en stabilitet I Bagdad är det inte säkert att det räcker nu, och Bush redovisade ingen politik som visar på att man nu kan uppnå det man inte tidigare har lyckats med.
Och det kommer någonstans i framtiden leda till krav på hur EU ska förhålla sig till ett land som har fallit igenom och blivit offer för sanslösa mördares hat. Det faktum att tiden under Saddam innebar att de sanslösa mördarna hade makten och använde staten som bas för terror mot medborgarna, med de dödstal detta ledde till, berättigar inte till passivitet inför det som sker i dag. Det kommer att påverka europeisk politik i den stund det är Europa som har ansvaret för att man är den enda som kan göra något.