Det som har dominerat i den svenska debatten denna vecka har märkts också i utländska media. Det är inte alltid diskussioner om höjda skatter och förbud mot privata företag slår igenom utanför Sveriges gränser. Men när en regering som säger sig vara mer humanitär och ett starkare värn för grundläggande värden faller sönder i förvirring kring dessa värden når vi ut. Det gynnar kanske inte den svenska kandidaturen till Säkerhetsrådet, eller borde inte, men hedrar oss i vilket fall inte.
Åsa Romson har blivit en känd internationell personlighet genom att tala om 9/11 som en olycka som drabbade muslimer, i form av växande misstänksamhet och fördomar. Många menar nog att de som drabbades värst var de som drabbades av attentaten, och deras anhöriga. För ett land som har relativt flest rekryterade till ISIS-krigare är det självfallet inte en bra bild utåt, eller inåt, med ett statsråd som relativiserar närheten till extrema våldsorganisationer, som jämför Finlandsfrivilliga med ISIS-krigare och som jämför Israel med Nazityskland.
Miljöpartiet har denna vecka gjort det som var problemet med Mehmet Kaplan till sitt eget djupa problem samtidigt som man försöker göra det till ett problem för hela det svenska samhället.
Genom att hävda att man inte anser att det fanns något problem med Kaplans uppfattningar och värderingar ställer man sig bakom dem, eller visar i vilket fall att man inte riktigt förstår problemet med dem. Det ställer många frågor om Miljöpartiet, dess värderingsgrund och dess interna klimat.
Gustaf Fridolin har på något sätt även han lyckats göra allting värre för Mp. Hans påstående om att Kaplan är den främste kraften mot antisemitism han känner ställer frågan vilka andra han känner som står Kaplan efter. Och reaktionen på Yasri Khans vägran att skaka hand med kvinnor blev tyvärr tragikomiskt. Efter många frågor så säger han till slut ” man måste kunna visa kvinnor respekt” som ett krav för att kandidera till det enligt honom jämställda och feministiska Mp. Det är en formulering som skulle göra 1800-talets engelska herrklubbar i London till ett feministiskt avantgarde även de.
Varför blir det så här med Mp? Hur kan det hända att en person som inte borde blivit statsråd blev det? Hur kan det komma sig att grodorna hoppar om Auschwitz, Finlandsfrivilliga, Israel, 9/11, att Kaplan är den ledande antisemiten och att man som ett krav för kandidatur inte sätter ribban högre än att man ”måste kunna visa kvinnor respekt”?
Självfallet är det inte så att Mp är ett vare sig rasistiskt eller antisemitiskt parti. Men det är en koalition av aktivism och identitetspolitik där varje populär etikett välkomnas utan en analys om inte vissa värden står i strid med andra. Istället föder både aktivismen och identitetspolitiken en profilering som gör alltid leder till ett steg till, ett ännu större krav eller ännu högre mål.
I detta finns en romantisk tro på den tid som var, en ekologism där naturen överordnas människan, en föreställning om att djurens rätt är lika med eller större än mänskliga fri-och rättigheter, en naivistisk tro på att politikens mål kan överträffa verklighetens möjligheter, och bekräftelse och självbekräftelse kräver ännu mer radikala krav och ännu högre överbud.
I en sådan miljö blir aktivismens krav överordnade de krav rättsstaten ställer liksom den kompromisslösa respekten för mänskliga fri och rättigheter. Det anarkistiska elementet drar i samma riktning. varje krav får stå för sig själv utan att balanseras eller modereras av något annat. De absoluta kraven relativiserar de värden som borde vara absoluta. Och då får identitetspolitiken gå hur långt som helst liksom det man anser den feministiska politiken man själv formulerar får leda till krav på långtgående ingrepp i människors vardag och i samhället som sådant. Miljökraven får gå hur långt som helst oavsett att de kan undergräva förutsättningarna för en god miljö. Kraven på minskade utsläpp av vad det vara ställs högre än av någon annan i tron att man därmed värnar miljön mer än någon annan oavsett om de är möjliga eller ej.
Det är i dessa frågor som Miljöpartiet har kolliderat med verkligheten och med vårt samhälle grundläggande värderingar sedan man trädde in i regeringen. När man ställde högre krav på minskade CO2 utsläpp än någon annan fick man anpassa sig under den nivå man attackerat oss moderater för. Brunkolen i Tyskland kunde inte bara grävas ner. Kringfart Stockholm kunde inte bara avbrytas. Bromma lever vidare. Skolan blev inte bättre på 100 dagar.
Miljöpartiets sammanbrott, för det handlar det om, är en kollision med verkligheten utanför aktivisternas mötesrum och en konflikt med värderingar när identitetspolitiken och aktivismen har trätt över dess gränser. När identitetspolitiken och den radikala feminismen kokar ner till att män måste kunna respektera kvinnor har man inte kommit längre än vad herrklubbar i London var 1816 och de var sannerligen inte något feministiskt avantgarde. När palestinaaktivismen bryts ner till Israel hat som jämställer judar med nazister visar det sig att man hade ingen värderingsgrund. Bara aktivism. Och en rörelse som måste formulera regler om vilka medlemmarna för möta har förlorat värderingsdebatten redan från början.
Miljöpartiet var självfallet inte mer miljövänliga än någon annan. De var inte grönare än någon annan. De ville vara det och de ville vara väldigt mycket annat. De var ett aktivistparti som tog till sig identitetspolitiken i ivern att stå för radikalism. De ville gärna att politiken skulle kunna överordnas verklighetens förutsättningar. Men det bidde en tumme. De skulle aldrig ha varit i regeringen.