I Abu Ghraib begick amerikanska soldater uppenbara brott mot mänskliga fri- och rättigheter. Där är ett flertal av de skyldiga under rättslig process. Övergreppen där var likväl av en karaktär att ansvaret inte bara ligger hos dem som utförde övergreppen utan också hos de ledare som inte såg till att de inte genomfördes.
I Haditha har dödandet av civila lett till en brottsundersökning under amerikansk rättsprocess som av allt att döma kommer att leda till att de skyldiga straffas för mord och motsvarande.
Brott mot krigets lagar och övergrepp mot mänskliga fri- och rättigheter ska ha en rättslig process. Det är så rättstatens regler hävdas och det är så man kan skydda enskilda människor mot framtida övergrepp. Det faktum att övergreppen sker i traumatiska situationer, under strid och ångest förändrar inte detta faktum. Militär trupp ska vara övad, tränad och ledd för att inte hemfalla åt brottslig verksamhet.
Just eftersom övergrepp som dessa ska mötas av rättsliga processer är det viktigt att diskussionen om dem inte övergår till politiska processer. De enda som kan vinna på detta är de riktiga brottslingarna vars brott då reduceras till en fråga om politiska uppfattningar och preferenser. Är man då emot USA och i det här fallet USA´s närvaro i Irak blir det mesta en fråga om övergrepp, är man för USA och dess närvaro riskerar inget att betraktas som övergrepp, eftersom man omvandlar diskussionen till en fråga om politiska uppfattningar.
Det gäller inte minst eftersom frågan om övergrepp eller ej blir till politisk ammunition. Få saker har skadat USA så mycket som de övergrepp som man lät ske i Abu Ghraib och de oskyldiga som drabbades i Haditha. Och av just det skälet vill motståndarna självfallet göra det mesta till övergrepp i det krig som inte bara pågår på marken utan också i media och som handlar om opinionen.
Så klassificerades de israeliska insatserna för att rensa militära motståndsgrupper i Jenin som övergrepp mot civila trots att internationella undersökningar har visat att det handlade just om en militär rensningsaktion som tillfogade israelerna betydande förluster just eftersom man inte var likgiltig till att det fanns civila som inte skulle skadas. Och på samma sätt användes en mina som briserade på stranden i Gaza för att utpeka israeliska försvaret för att genom artillerield ha dödat oskyldiga i en händelse för bara någon vecka sedan.
I Sveriges Radios program Konflikt utmålades i lördags amerikanska och israeliska militära insatser som leder till civila offer som likvärdiga med olika terroristgruppers. Men det som skiljer terrorgrupper från militära insatser är att syftet är att döda civila som inte omfattas av krigföringen, vilket olika terrorgruppers ledare och aktivister gör, även om de uppträder som civila. I den delen är det som är brottet mot krigets lagar att uppträda som civilbefolkning, vilket också innebär att man riskerar civila offer.
Frågan om övergrepp mot krigets lagar och mänskliga fri- och rättigheter får inte bli en fråga för politiska uppfattningar utan om bevis och rättslig process. De enda som annars vinner är de som bryter mot lagarna och träder de mänskliga fri- och rättigheterna för när. De har allt att vinna på att deras brott och deras övergrepp döljs i en gråzon av politiskt tyckande.
Det är mot denna bakgrund som jag är skeptisk till den så kallade CIA-rapporten som en tillfälligt utskott inom Europaparlamentet har tagit fram. Den bygger på en lång rad olika förmodanden utifrån mediarapporter men innehåller också konkreta sakfel. Svenska statens utlämning av två egyptier beskrivs som om felet var att de aktuella personerna överhuvudtaget inte skulle ha omhändertagits och dessutom utlämnats till egyptiska myndigheter i uppenbar medvetenhet om att de skulle utsättas för tortyr. Så var det inte.
Den svenska regeringen har inte kritiserats av riksdagen eller JK för att de omhändertogs eller att det fanns ett utvisningsbeslut. Kritiken handlar om att man litade på de egyptiska myndigheternas försäkringar om att de inte skulle utsättas för tortyr samt att de överlämnades till en främmande makts myndighetsutövare på svenskt territorium.
Rapporten kommer nu att anpassas till voteringar i det tillfälliga utskottet i förra veckan men i all sin enkelhet visar tyckandet och sakfelen på att parlament inte ska ta på sig dömande ansvar eller motsvarande. Frågan om brott mot mänskliga fri- och rättigheter är för allvarliga för att reduceras till en fråga om politiska bedömningar.