Häromdagen åkte [BILD1]jag med honom i samma hiss, i kväll fick jag höra att en av de stora europeiska ledarna i vår tid, Bronisław Geremek, avlidit i en bilolycka. Han var en av de stora förgrundsgestalterna i Solidaritet, nära rådgivare till Lech Walensa och polsk utrikesminister i slutet av 1990-talet. Alltid mycket stillsam, ofta med sin pipa, var han uttryck för att de som förändrar världen, för det var han med om att göra, inte alltid är de mest dominanta och högljuda utan snarare de mer bestämda, övertygade och långsiktiga.
Den polska frihetskampen var på många sätt den svåraste genom att den var lång och utdragen. Från 1980 och arbetarupproren i Leninvarvet i Gdansk till diktaturens slutgiltiga fall 1989. Då valdes ett nytt parlament, det nya sejmen, där stödet för kommunisterna var så marginellt att jag som en företrädare för en svensk delegation som innehöll en kommunist från den svenska riksdagen fick ta emot många förvånade frågor hur ett fritt land kunde ha valda kommunister.
De 10 åren av mer öppen frihetskamp kom att prägla det polska samhället ända in i vår tid. Misstänksamheten är ett exempel, den katolska kyrkans roll i samhället som en institution för det som inte var politik men ändå ett civilt samhälle med människans rätt i centrum. Kyrkan var tillflyktsorten och personer som Geremek såg till att demokratin kom och att den också stannade. Dagens Europa är på många sätt byggt av dem som kunde se skillnaden mellan frihet och diktatur och som var beredda att dra gränsen för mänsklig värdighet. Det kan låta trivialt men både då och nu ser och hör vi dem som antingen romantiserar revolutionen eller relativiserar förtrycket. Så vinns inte demokratin och så agerade inte Bronislaw Geremek. Tyvärr blev han inte president för Europaparlamentet. Det hade varit en värdig start för det nya Europa som vi såg 2004. Men han är inte desto mindre en person vars namn förknippas med demokratins strävanden och seger.
