De senaste årens brist på politiska reformer har cementerat en högre arbetslöshet än vi någonsin tidigare har haft i en högkonjunktur. Oavsett om man som regeringen bara räknar de 4% som är öppet arbetslösa eller om man räknar den totala arbetslösheten på drygt 16% har vi aldrig haft en så stor arbetslöshet under en högkonjunktur som i dag. Det innebär ett stort bekymmer för vår förmåga till långsiktig ekonomisk tillväxt. Trots detta domineras rapporteringen om den ekonomiska politiken fortfarande av förtjusningen inför det faktum att högkonjunkturen har präglat de senaste årens ekonomiska utveckling.
Skillnaden i reaktioner är inte stor mot den tid då kungar hyllades för år av goda skördar och riskerade att offras vid missväxt. Men att det går bra i en högkonjunktur är inte särskilt konstigt och inte beroende på något ekonomiskt- politiskt mästerdrag av vare sig Bosse Ringholm eller någon annan. Det avgörande för den ekonomiska politikens framgång är i stället hur man tar tillvara högkonjunkturens förutsättningar och möter lågkonjunkturens problem.
När tillväxten i världsekonomin nu mattas och den ekonomiska tillväxten viker ner till mer normala nivåer kryper den globala ekonomins verklighet närmare in på oss. Dels kommer den svenska konkurrenskraften om företagande och kunskap att ställas på prov. Dels kommer den svenska ekonomins egen förmåga till tillväxt och ökad produktion vår förmåga att ta hela vårt samhälles resurser i anspråk att vara avgörande.
Vi har redan sett att den svenska ekonomin trots den mycket höga arbetslösheten på drygt 16% inte tålde den höga tillväxten utan växande efterfrågetryck och brist på arbetskraft. Den goda tillväxten har inte lyckats pressa ner arbetslösheten mer än att vi i dag saknar 400 000 jobb för att komma upp i de sysselsättningsnivåer som Sverige hade i 1990-talets början. Och nu vänder den svenska industrikonjunkturen neråt. Det innebär att vi, även om vi som regeringen bara räknar 4 av de 16% som enligt SCB är arbetslösa, har en högre strukturell arbetslöshet än någonsin tidigare.
Detta faktum präglar också av den analys av OECD-ländernas jämviktsarbetslöshet som görs i OECD´s Economic Outlook 68. Från en jämviktsarbetslöshet på 3,8% i början på 1990-talet ligger vi sedan 5 år på en nivå av 5,8%. Det är frånvaron av strukturreformer de gångna åren som leder till att vi ligger lika dåligt till efter 5 år av internationell högkonjunktur som efter 1990-talets krisår.
Vi kunde under högkonjunkturen på grund av bristande reformvilja inte ta oss längre ner i arbetslöshet och vi kunde inte motverka bristen på arbetskraft genom att ta tillvara alla dem som är utan arbete. Det är ett misslyckande som präglar vår långsiktiga tillväxtförmåga och som riskerar att etablera ett delat och segregerat samhälle.
Nu kommer vi ha en tid av mer normal ekonomisk tillväxt. Den måste vi använda till reformer som ökar vår långsiktiga tillväxtkraft och som gör fler delaktiga på arbetsmarknaden. Den högsta arbetslösheten någonsin vid en högkonjunktur är inte ett mått på framgång utan på ett misslyckande som kräver en ny politik.
Gunnar Hökmark