Bläddrar igenom tidningen. Den politiska analytikern tror att moderaterna jublar över att regeringen väljer en migrationspolitik som leder till ökad invandring eftersom han tror att alla blir glada för att det då blir en valfråga. Tanken att på vad som är bra för Sverige finns inte utan han menar istället att det nog dricks ”bubbel” på det moderata kansliet, som om politiken är en wrestlingmatch utan koppling till verkligheten utanför ringen.
Bläddrar vidare genom två hela sidor om varför Trump är usel vilket är en uppföljning från gårdagens genomgång av hans uselhet. Nu tycker jag att Trump både är en usel president och en usel ledare, präglad av dålig moral och oförmåga att ta ansvar. Men det var lätt att förstå innan han blev vald och har märkts genom hans attacker på allierade och vänskap med despoter, hans förakt för rättsliga institutioner och media, med mera. Men amerikansk politik är mer än bara Trump och världen är mer än amerikansk politik. Den består till exempel av Putin som till skillnad från Trump inte är ledare för en demokrati utan för en utpräglad despoti. Plutokratin kring honom och hans allierade är omfattande och avancerad och får direkta konsekvenser för rysk politik riktad mot Belarus, Ukraina där Ryssland bedriver ett sällan rapporterat krig samt Europa i sin helhet varav Sverige är en del. För att inte nämna de iranska ledarna eller på ett helt annat plan i Sverige socialdemokraternas oförmåga att hålla rent mot antisemitismen inom de egna leden som vi har sett i Malmö som allra mest tydligt.
På någon ytterligare sida ges jag lite notiser från nyhetsbyråer om världen händelser i telegramformat. Det handlar om lite krig, revolutioner och om större ekonomiska händelser på några rader. Om kriget i Ukraina inget och lika lite om kampen för demokrati i Belarus. Därefter några uppslag från en reporter som ungefär varannan dag skriver om att världen håller på att gå under vilket den varma månaden september är ett uttryck för, liksom den varma månaden juni, dock inte juli, var det enligt samme reporter som ständigt bekämpar de klimatskeptiker han ser framför sig, oavsett om det är någon grupp i Tyskland, någon som har tvekat inför någon beräkningsmodell eller helt enkelt inte vill tro det och så klart Trump. För min del är klimatfrågan uppenbar och en global utmaning. Därför har jag verkat för lägre koldioxidutsläpp sedan 1980-talet då vi moderater drev igenom ett tak för koldioxidutsläppen som sedan genom vattenkraft, kärnkraft och bioenergi har lett till minskade utsläpp på 30% och därför är jag emot avveckling av kärnkraft i Sverige som behövs för den omfattande elektrifiering som krävs för att vi ska visa världen att man kan utveckla teknologier förenat med ekonomisk tillväxt vilket kan leda till att fossila bränslen stannar i marken, vilket de inte gör bara för att vi sätter x, y eller z som mål för att minska utsläppen. Själv anser jag att vi bör minska dem med 100% men anser därför att åtgärderna som på bred bas leder till detta är viktigare än symbolhandlingar som leder till ökade utsläpp, som nedläggning av kärnkraften, dyrare flygbiljetter, skatt på plastpåsar för att minska utsläppen i de asiatiska floderna och som leder till tygkassar med större miljöpåverkan, exporten av raffinaderiverksamhet från Lysekil som leder till ökade utsläpp i sig men också till att dessa sker utanför EU´s system för utsläppsrätter. Men att varje dag skriva om katastrofen och undergången utan att kritiskt granska medlen för att minska utsläppen är inte nyhetsjournalistik utan domedagsdrev.
Ytterligare någon sida längre fram ett uppslag om rasismen i våra stora tidningar och public service-företag, där ledningen omedelbart viker ner sig inför aktivister som vill representera alla andra med samma hudfärg och ursprung som om vi människor ska rasifieras. Inte någon kritisk analys av påståenden eller kraven om att införa rasregister utan bara acceptans för att Sverige är ett rasistiskt samhälle. Så är det inte. Sverige är inte ett rasistiskt samhälle. Därför har vi också tagit emot fler människor från hela världen än alla andra motsvarande länder. Det finns helt klart rasister i Sverige och det är möjligt att ledningen för Sveriges Radio eller DN inte har kunnat hantera detta men den oförmågan gör vare sig deras företag rasistiska och heller inte Sverige till ett rasistiskt samhälle, lika lite som det gör det acceptabelt att ens tänka tanken på att införa rasifierade register, något som bara välvilligt har vidarebefordrats som intressanta uppslag.
På ytterligare en sida ser jag ett uppslag kring ett privat välfärdsalternativ som människor har valt vilket en socialdemokratisk politiker får spela ut hela sin arsenal emot, med den självklara utgångspunkten att det privata alternativet är oseriöst, att man inte borde få välja så och att den socialdemokratiska politikern inte ska ha någon kritisk fråga till varför vederbörande vill ha längre köer, ta bort valfrihet och mångfald som lett till de kortaste vårdköerna i regionen. Samma utgångspunkt präglar ett antal andra journalister som aldrig säger nej till att ifrågasätta privata alternativ men aldrig ifrågasätter dem som är emot dem och att människor får välja, lika lite som de offentliga strukturer som leder till att allt fler väljer privata alternativ ifrågasätts.
Vid en fortsatt genombläddring kommer jag till kultursidorna där ett uppslag handlar om Trump och ett annat om att kulturen behövs för att rädda samhället samt ett tredje som säger att klimatfrågan är existentiell. Ett ytterligare handlar om en av den svenska vänsterns amerikanska ikoner som i sin egenskap av ständigt återkommande förklarar för den svenska valmanskåren att valet står mellan Donald Trump och demokratin samt att ingen har förstått klimatfrågan och att vi är på väg mot undergången.
På vardagssidorna ser jag hur en journalist som är fascinerad av sin kosthållning menar att just den kan rädda världen om vi alla äter den mat som vederbörande äter, glatt obekymrad att de utsläpp vi måste hantera handlar om en storleksordning långt bortom vederbörandes middagstallrik.
Tillbaka till nyhetsdelen ser jag något som jag missade, nämligen ett reportage om de olika konspirationsteorier som nu luftas om Estonia, utan någon kritisk granskning av dem, till exempel hur en ubåt skulle ha kunnat kollidera vid vattenytan och dessutom gå förlorad eller skadas utan att någon sagt något på 30 år. Precis som på twitter luftas konspirationspåståendena.
Tillbaka till chefredaktörens kolumn ser jag en försäkran om att man präglas av en seriös och kritisk nyhetsbevakning som är särskilt viktig i tider av sociala medier samt att kritik mot traditionella medier är ett mot fria media som riskerar att undergräva demokratin.
Ja, detta är en helt fiktiv text som saknar varje samband med verkligheten. Fria media ska för övrigt försvaras just för att allt detta ska kunna publiceras utan att det ska stå för den sanning författarna tycks tro den är, för att andra ska kunna ge sina uppfattningar och för att enfalden ska brytas mot mångfald. Den mediala tron på att den egna sanningen står ovanför ifrågasättanden och kritik bygger på samma felaktiga föreställning som leder andra makthavare till att mena att det bara behövs ett organ för sanning och rätt. Därför vore det bra om svenska medier hade lite mer självkritik och distans till sig själva. De är inte pressfriheten, de kan däremot liksom alla andra fritt agera genom pressfriheten.