Stockholm 2001-05-15
Talmannen
Sveriges Riksdag
Under sommaren 1991 bröt de baltiska staterna slutgiltigt sig ut ur årtionden av sovjetiskt förtryck. Under nära fem decennier hade de lidit under kommunistisk ekonomi och diktatur. När de för 10 år sedan inträdde i en ny tid av demokrati och marknadsekonomi påbörjade de också sin återgång till det Europa som de tillhör.
Det är ett skeende som är värt att hedra och fira även i vårt land.
Det är också viktigt att minnas det som föregick friheten, både för att rätt kunna förstå de baltiska ländernas situation i dag och för att inför kommande generationer föra kunskapen om diktaturens verklighet vidare. Det totalitära förtrycket och planekonomins fattigdom har satt sina spår djupt, både i samhället och i människors sinnen.
Tusen och åter tusentals människor blev mördade, avrättade och deporterade. På det viset hade de flesta estländare, letter och litauer förlorat någon nära anhörig, släkting eller vän. Förtrycket i de baltiska länderna tillhör en av efterkrigshistoriens stora tragedier och brott mot mänskligheten. Det ekonomiska förfallet var djupt. Våra grannländer, som i grunden kunde ha haft samma välstånd som andra västeuropeiska länder tillhör, trots betydande framsteg, fortfarande i dag Europas fattigaste länder.
Det är viktigt att kunskapen om förtrycket och dess omfattning inte vittrar bort. Det är ett viktigt arv till Europas kommande generationer att på det viset hålla minnet av offren levande till lärdom inför framtiden. Och än viktigare är att föra vidare kunskapen om de drivkrafter som ledde till tortyren, deportationerna, avrättningarna och bar upp diktaturen.
Trots att Europa borde ha lärt sig att aldrig acceptera de brott mot mänskligheten som det nazismens totalitära förtryck ledde till kunde det årtionde efter årtionde upprepas på nytt i en annan ideologisk skepnad på andra sidan Östersjön till en för Sverige och övriga Europa skamlig tystnad. De som i vårt land reagerade avspisades som tokstollar eller som kalla krigets korstågsriddare.
Många var de som istället på olika sätt ursäktade diktaturerna och ockupationen eller till och med rent av förnekade den. Vår moderna nutidshistoria lär oss att det för alltför många var alltför lätt att acceptera diktaturen. För en del var det till och med möjligt att hylla den. Allt detta måste vi lära oss något av.
I Riga finns ett museum till hågkomst över ockupationen. Det innehåller en dokumentation över förtrycket, förtryckarna och över dem som ställde sig vid sidan och låtsades som ingenting. Den utställning som finns där skulle tillsammans med motsvarande material i Estland och Lettland kunna göras till en vandringsutställning i Sverige.
En sådan vandringsutställning skulle kunna börja i Riksdagen. Det vore att värdigt sätt att fira att våra grannländer blev fria demokratier för 10 år sedan. Det vore också en markering både av det viktiga syftet men också av att vi i alla delar av det svenska samhället har något att lära.
Mitt förslag är därför att riksdagen i kontakt med det lettiska ockupationsmuseet och berörda baltiska myndigheter tar initiativ till en sådan vandringsutställning. Det finns ett betydande intresse i våra grannländer att på detta vis dela med sig av kunskaper från ockupationens årtionden. Det ankommer på Sverige att visa att det finns motsvarande intresse att ta del av dessa kunskaper för att på det viset lära oss mer inför framtiden.
Med vänlig hälsning,
Gunnar Hökmark