Den svenska bostadsmarknaden brister både när det gäller bostäder och marknad. Decennier av regleringar har underminerat marknaden och bostadsbyggandet. Den som inte ser detta måste vara förvånansvärt skygg för att se konsekvenserna av den politik som förts.
Först; marknadsprissättning innebär inte självklart högre hyror. Det innebär hyror som anpassas långsiktigt till efterfrågan som i sin tur beror på dem som söker bostad, bostädernas läge och kvalitet.
Sedan; vi har i dag en marknadsprissättning vid sidan om marknaden. Den svarta marknaden erbjuder perverterade priser på grund av att den är så relativt liten, och svart. Den är en verklighet för alla dem som i dag söker bostad och inte kan få den på den reguljära bostadsmarknaden.
Centerpartiets och Liberalernas tanke att en liten del av bostadsmarknaden, nämligen den nyproducerade, ska undantas från regleringen och ges en friare prissättning skulle ge motsvarande effekter. Det är en anti-marknadstanke som präglat alla reglerade ekonomier, med små undantag, kvoter och särskilda köer. Marknadsprissättning förutsätter en samlad marknad där dess efterfrågan och utbud möts, inte små kvoter som ställs mot hela marknadens efterfrågan. Det ger en prisbildning som komprometterar hela logiken bakom marknadsprissättning.
Vidare; bostadsbristen beror på en brist på bostäder. Inte på ränteavdrag eller på möjligheten att köpa sig en bostadsrätt eller villa. De stigande priserna beror på två fundamentala orsaker som ingen symbolpolitik eller några alibiåtgärder kan göra något åt.
Det finns för få bostäder samtidigt som efterfrågan ökar. Ett skäl till varför det finns för litet utbud av bostäder är att det byggs för lite. Den rödgröna regeringen har genom sin politik lyckats minska byggandet av bostäder vilket med hänsyn till bristen på bostäder är anmärkningsvärt. Samtidigt har flyttskatten, lånebegränsningar och frånvaron av marknadspriser frusit rörligheten på bostadsmarknaden vilket i sin tur även det minskar utbudet samtidigt som reglerna för uthyrning motverkar uthyrning.
En negativ ränta ger stigande tillgångsvärden och därmed högre priser. Riksbanken har nu i ett antal år drivit en räntepolitik på jakt efter en inflation som i den moderna ekonomin inte längre går att finna under normala omständigheter. Detta är ett hot mot den finansiella stabiliteten som inte i första hand hänger samman med bostäderna utan med risken för fallande tillgångsvärden allmänt. Bostäderna är sannolikt trots den växande upplåningen ett mindre problem i det sammanhanget eftersom de motsvarar ett nytt ägande som människor kommer vilja hålla fast vid.
Bristerna på bostadsmarknaden håller nu på att bli till ett makroekonomiskt problem. Stockholm liksom våra andra storstäder har svårt att erbjuda de bostäder som behövs. Unga människor tvingas antingen välja mellan att bo i udda lägenhetslösningar med svarta priser eller att flytta någon annanstans. Denna brist på bostadsmarknaden är inte bara ett växande makroekonomiskt problem utan underminerar också den svenska skattebasen.
De som i sin vilja att lösa dessa problem tror att lösningen ligger i att göra det ännu svårare att skaffa sig en bostad har självfallet fel. Det leder kanske till att människor söker sig till andra arbetsmarknader, och andra skattesystem, eller att den svarta marknaden växer.
Det har under de senaste 20 åren uppstått en åsiktsfaktoid att fastighetsskatten är en nödvändig skatt i en tid där skattebaserna blir allt mer rörliga samtidigt som det har blivit ett populärt expertbudskap att man måste avveckla avdragsrätten för de räntor som handlar om bostadslån. En populär och poserande cynisk formulering har blivit att med rörliga skattebaser måste man beskatta fastigheter, föda och fattiga. Det är en formulering som har tagit över både tanken och insikten om att politik måste bygga på rättfärdighet.
För det första så leder både avvecklade räntebidrag och långtgående amorteringskrav samt lånetak till att bostadsmarknaden fungerar sämre. De slår direkt mot de delar av bostadsmarknaden som fungerar, vilket är en tråkig tradition som har kommit att prägla svensk bostadspolitik. Med minskad avdragsrätt kommer färre kunna bygga eller köpa nya eller gamla villor, eller bostadsrätter. Samtidigt innebär en avveckling av avdragsrätten att man bortser från att den sålda villan eller bostadsrätten leder till en reavinstbeskattning liksom att ränteinkomster beskattas.
Skälet till att nybyggda bostäder är dyra är inte ränteavdrag eller belåningen utan att det är för dyrt att bygga. De höga kostnaderna för bostadsbyggande kräver mer konkurrens och en avreglerad plansektor, inte att man gör det dyrare för de boende. Gör man det dyrare för de boende blir det nämligen ännu dyrare för de boende, för att vara väldigt tydlig.
För det andra har synen på rörliga skattebaser och cyniska formuleringar om fastigheter, föda och fattiga kommit att dölja en betydligt mer komplex verklighet. Människor är inte alls så rörliga som formuleringen antyder, utom kanske de allra mest förmögna. De som har sitt sparkapital i en bostad är mindre rörliga än de som har miljarder. Men även de som har miljarder vill gärna bo i de kreativa miljöer och i den säkerhet de har kunnat göra sin förmögenhet i.
Det rena kapitalet kan däremot vara mer rörligt. Människor kommer att bo där de har sina höga eller låga inkomster, de kommer att bo där de har investerat i sitt boende och de kommer att köpa föda, betala inkomstskatt och moms där de lever. Föreställningen att man på grund av rörliga skattebaser måste återinföra fastighetsskatt är en föreställning. Den avlivas av det enkla faktum att det bekymmer som många i den bostadspolitiska debatten har fokuserat på är de stigande bostadsvärdena. De är ett uttryck för att människor vill bo till exempel i Stockholm. Och där de bor kommer de betala för sin föda och skatta för sina inkomster.
I det sammanhanget är bostadsbristen i Stockholm och i våra storstäder ett hot mot skattebasen. Kan man inte flytta till Stockholm eller till Sverige kan man heller inte betala skatt där. Sakläget är ju inte att fastigheter flyttar ut ur landet, de gör de som söker en fastighet som inte finns, som tvingas låta bli att ta ett arbete eller flytt någon annanstans och till en annan skattebas.
En fastighetsskatt som gör det dyrare att bo löser inte något av den svenska bostadsmarknadens problem. Avskaffade ränteavdrag förvärrar däremot dessa problem. Amorteringskraven och lånetaken bortom vad som är bankens bedömningar av kunders betalningsförmåga förstärker bostadsbristen och gör det dyrare att bo. Flyttskatten motverkar rörligheten. Avsaknaden av marknadspriser driver upp hyror för dem som söker nytt boende och motverkar rörlighet och bostadsbyggande. Bristen på konkurrens och marknadspriser förstärker bostadsbristen.
Ska vi lösa grundläggande skatteproblem måste vi göra så att det är attraktivt och möjligt att arbeta, driva företag och bo i Sverige. Då stärker vi skattebasen. Gör vi det svårare att bo, arbeta och driva företag i Sverige underminerar vi den. När man kan få boende, anställning och inkomst i Sverige och i våra storstäder ökar tillväxten, antalet skattebetalare blir fler och skattebasen större.
Där människor bor betalar man inkomstskatt och moms när man handlar liksom reavinster på de bostäder man flyttar ifrån. Företagen som kan anställa människor i vårt land kommer ha verksamhet som de bolagsbeskattas för. Kapital stannar där det kan växa. Det bidrar till skattebasernas utveckling. Därför är tankarna på att höja kapitalskatter, liksom införa fastighetsskatt och avveckla ränteavdragen direkt kontraproduktiva, som så mycket i svensk bostads- och skattepolitik.
Det är dags att avliva den dumma och vulgära tankefiguren om att vi lever i en tid då man måste beskatta fastigheter, föda och fattiga. Vi lever i en tid då man måste låta skattebaser bo, rota sig och växa. Det är nämligen alltid skattebetalarna som betalar skatterna. Det hör man på ordet.
Bostadsmarknaden är ett större skattepolitiskt problem,