"Borås ska inte regleras från Bryssel" – krönika i Borås Tidning

På 1950-talet var Borås Sveriges nionde stad.

Det var, mer än något annat, textilindustrin som drev denna utveckling av staden, en utveckling som hade sina rötter i knallekulturens försäljning av textilier. Nya industrier växte fram liksom den extremt moderna postorderindustrin som var en tidig föregångare till dagens internethandel.

Det var andra arbetsvillkor och andra förutsättningar för arbetsmarknaden som skilde Borås från övriga delar av Sverige och som gjorde utvecklingen möjlig.

Den var mycket snabb. Den möjliggjordes bland annat genom finska invandrare. När jag gick i första klass på Norrbyskolan 1959 kom de finska barnen mitt under terminen rakt in i klassen utan förberedelser. Det var uppbrottens tid med de svårigheter det innebar inte minst för barnen.

Men det var också en flykt från arbetslöshet till en dynamisk arbetsmarknad som kunde ge många arbete, som ledde till denna utvandring från Finland. Kunde den arbetsmarknaden ha reglerats bäst från Bryssel?

Hade den blivit bättre om italienska, tyska och danska parlamentariker varit med om att utforma den svenska arbetsmarknadens regler genom att stifta gemensamma regler om arbetstid och lönevillkor för Europa?

Under 1970-talet kom tekokrisen. Den förändrade dramatiskt villkoren för staden Borås. En industri som format stadens och bygdens arbetsmarknad, försörjning och samhällsliv, genomgick kris och radikal förändring. Ur den gamla textilstaden har vuxit fram några av Sveriges och Europas modernaste design- och distributionsföretag, av en annan struktur och inriktning än den gamla textilindustrins, präglade mer av vad vi i dag kallar kunskapsekonomi eller om man så vill marknadsföring, mode och design.

Hade denna snabba övergång underlättats av att reglerna för arbetsmarknaden i Borås beslutats i Europaparlamentet på samma sätt som för arbetsmarknaden i Bristol, Bratislava, Belfast och Berlin?

Svaren på båda dessa frågor är nej. Likväl är det detta som svenska socialdemokrater idag driver i Europaparlamentet, att frågor om arbetstid ska regleras så i detalj att till och med frågor om beräkningen av jourtid ska bestämmas i Bryssel. Löner och andra avtalsvillkor avgörs bäst så nära arbetsmarknaden som möjligt. Inte genom att ha samma reglerade arbetsvillkor över hela Europeiska unionen.

I Sverige har vi haft glädje av en arbetsmarknad som bestämmer villkor och löner i samspel mellan arbetsmarknadens parter inom ramen för de olika förutsättningar som finns.

Vi borde värna denna möjlighet, inte underminera den genom att göra dessa frågor till politisk lagstiftning i Bryssel. Det blir som den gemensamma jordbrukspolitiken. Klumpigt, trubbigt och fel. De svenska socialdemokraterna vill lagstifta i Bryssel. Själv kämpar jag för att detta är frågor som bör avgöras på arbetsmarknaden i Sverige.

Gunnar Hökmark
europaparlamentariker (m)