Hoppa till innehåll

Beslut om handling svårare än beslut om ord

En hel värld ser med fasa på den terror som ISIS eller Daesh utövar mot människor som i Syrien och i Irak kommer i dess närhet. Vi ser motsvarande hemskheter bland annat utförda av Boko Haram i norra Nigeria och vi ser hur de sprider sig även till Libyen. Brutaliteten i korsfästningar, halshuggningar och allt annat mördande tillsammans med tortyr, slaveri och förnedring av kvinnor och homosexuella, liksom varje tänkbar motståndare, förenas med vår maktlöshet inför våldet.

Det är en etnisk rensning och ett massmördande oavsett hur vi kallar det som är ett brott mot mänskligheten. Till detta kommer det i omfattning större slaktande som den syriska regimen utför. Bomber mot civila, inklusive klusterbomber och kemiska stridsmedel, och mot grupper som antas stöda olika rebellgrupper. Assad har på detta vis mördat mer än en halv miljon människor.

Tillsammans har Assad, med betydande rysk hjälp, och ISIS skapat ett helvete på jorden för dem som inte står på regimens sida och som inte är den enligt ISIS rätta tron.

En del görs för att bekämpa denna ondska. Amerikanskt, franskt och brittiskt flyg genomför attacker som har varit avgörande för att driva ISIS tillbaka. De ryska insatserna har framförallt drabbat andra rebellgrupper och syftat till att stödja Assad. Vidare finns specialförband på marken som hjälper olika stridande grupper att bekämpa ISIS, så är det i norra Irak och så är det även i delar av Syrien.

Men verkligheten är att för att krossa ISIS och den ondska som gruppen projicerar mot kristna, yazidier, druser och en lång rad av de folk som finns sedan århundraden i denna del av världen krävs en politisk beslutsamhet omsatt i en vilja att med militära medel stoppa ISIS. Det kräver svåra beslut och en bred allians., med stöd från de regimer och grupper som finns i regionen.

ISIS brutaliteter och grymheter riktar sig också mot muslimer, oavsett religiös inriktning, om de står i vägen för ISIS eller har en annan tolkning än de som nu vill upprätta ett islamiskt kalifat. Där finns ingen plats vare sig för kristna eller för någon annan med en tro som avviker från den renläriga.

Det är viktigt att lyfta denna fråga så mycket vi kan i världssamfundets olika fora. Det är viktigt att vi visar på att vi har en moralisk skyldighet att ingripa. Men det är också viktigt att vi låter frustrationen och orden föras över i en verklighet som kan leda till handling. Det är mot denna bakgrund som jag både respekterar dem som nu vill att parlament efter parlament ska deklarera detta som folkmord men samtidigt känner en oro för att vi låter en juridisk diskussion om vad som är folkmord i dess strikt juridiska bemärkelse bli till en politisk debatt istället för att den politiska debatten handlar om vad vi kan och vill göra för att stoppa mördandet.

Frågan om vad som är folkmord beslutas inte genom politiska majoriteter utan genom de legala processer som världssamfundet har för detta. Annars riskeras folkmordsbegreppet att urholkas som legalt begrepp. Det är och det har varit den utgångspunkt som vi moderater har i denna fråga. Det som sker där ISIS härjar blir inte mindre folkmord för att majoriteten av Sveriges riksdag inte anser att det var riksdagens uppgift att definiera detta men det blir heller inte mer folkmord om en majoritet hade velat besluta om frågan. Folkmordsbegreppet är för viktigt för att bli en fråga om politiska bedömningar och de majoriteter som vid olika tillfällen kan skapas.

Den politiska debatten borde i stället handla om vad vi kan göra för att stoppa mördandet, den etniska rensningen, massmorden, brotten mot mänskligheten eller folkmorden, oavsett vad vi vill kalla det. Därför att sanningen är att det är först när vi ingriper militärt och med väpnad makt som vi kan göra något åt mördandet och förslavningen av människor, oavsett vad vi kallar det.

Om den politiska debatten skyggar inför denna frustrerande verklighet, där ett faktum är att Ryssland liksom Kina vägrar att ställa FN bakom väpnade insatser mot ISIS och mot Assads massmördande, blir den politiska diskussionen om juridiken ett utlopp för vår moraliska frustration men inte för vårt moraliska ansvar.

Det kräver nämligen att vi på bred front agerar för att europeiska stater tillsammans med USA och andra allierade bestämmer oss för att sätta in de militära medel vi kan uppbåda för att stoppa mördandet. Det är tyvärr färre som vill fatta beslut om att sätta in trupp i Irak och som vill avdela ytterligare flygresurser för att attackera ISIS än att fördöma det som sker. Att sätta in trupp på marken är många för, så länge det är andra länder som ska göra det. Allra helst vill vi att amerikanska och kanske brittiska soldater ska riskera sina liv.

Den svenska riksdagen beslutade i veckan att överföra avancerad ammunition till Frankrike för att därmed stödja det franska flygvapnets insatser. De franska insatserna bygger inte på en diskussion om det folkrättsligt är folkmord eller ej utan på att ISIS måste stoppas oavsett hur man anser att man ska besluta om juridikens etiketter.

Det vore bra om vi klargjorde i Sveriges riksdag liksom i andra parlament om vi vill låta vår frustration ta sig uttryck i väpnade insatser med de risker det innebär innan vi låter den folkrättsliga juridikens formalia skapa politiska motsättningar som inte finns.

Som det nu är blir det ammunition ur svenska förråd på franska flygplan som mer konkret än svenska ord bidrar till att dra en gräns för ISIS grymheter. Det är bra så men inte imponerande. Vi borde kunna enas om att Sverige har ett större ansvar än så. Handling väger tyngre än ord. Det gäller inte minst gentemot dem som förslavas och mördas om vi inte gör något.