Kanske var det med viss illmarighet som Barbro Hedwall om riksdagens nej till en vald ordförande i Europeiska rådet skrev att riksdagsmajoriteten stöttar Berlusconi. Det är lätt att hålla med om att Berlusconis ordförandeskap är ett starkt argument mot roterande ordförandeskap. Men om man får svara med samma glimt i ögat kan man konstatera att det tack vare rotationen är slut på Berlusconis ordförandeskap om en och en halv månad.
Och om vi båda håller med om att Berlusconi är ett argument mot tror jag att Hedvall kan hålla med om att rotationen i normalfallet har gett bra ordförandeskap och en bra maktväxling. Nya ambitioner och nya prioriteringar vitaliserar EU-arbetet samtidigt som ordförandeskapet förankras i medlemsländernas skilda politiska kulturer. I det nya EU skulle man därför, om vi skall använda Berlusconi som argument, finna 1 argument mot ett roterande ordförandeskap men 24 argument för. Nu tror jag att grundvalarna för hur EU skall fungera i framtiden måste prövas och utformas i ett bredare och mer långsiktigt perspektiv än vad Berlusconi ger.
Istället är det viktigt att se till balansen mellan institutionerna och att den makt de utövar svarar mot den legitimitet de har. En vald ordförande för Europeiska rådet skulle ha en egen politisk plattform med en överstatlighet i just den institution som skall svara för mellanstatligheten. Med sitt personliga mandat skulle ordföranden konkurrera med den nya utrikesministern med basen i kommissionen. Då får vi en otydlighet om vem som företräder EU samtidigt som Europeiska rådets ökade betydelse riskerar leda till att beslut fattas bortom medborgarnas insyn och kontroll genom överenskommelser mellan de stora staterna.
Göran Perssons nonchalans av riksdagens beslut i frågan om en vald ordförande visar vilka brister det finns i en modell som ger statsministrar en möjlighet att agera över huvudet på sina nationella parlament. En sådan modell bör riksdagen inte stötta.
Gunnar Hökmark