Belavezja-överenskommelsen lade grunden för dagens Europa

Den 8 december 1991 signerades Belavezja-överenskommelsen i Vitryssland.

I går och i dag hade jag glädjen att få vara värd för ett firande av detta historiska avgörande skede för 25 sedan, med deltagande av tre personer – Gennady Burbulis, dåvarande utrikesminister för den Ryska republiken, Stanislav Shuskevich, dåvarande president för det vitryska parlamentet samt Leonid Kravchuk, Ukrainas dåvarande president – som alla tre var med och signerade överenskommelsen.

Överenskommelsen innebar att Ryssland, Vitryssland och Ukraina förenades i en gemensam vilja att låta de tre nationerna träda fram som egna fria nationer med en överenskommelse om fördelningen av det gamla Sovjetunionens legala förpliktelser. Den kommunistiska sovjetstaten Sovjetunionen avvecklades och i dess ställe trädde nya självständiga nationer fram.

Därmed avvecklades det förtryck och den diktatur som Sovjetunionen konstitutionellt och de facto var. I sovjetstatens bojor kunde vare sig nationella identiteter, kultur, civilsamhällen eller ekonomier utvecklas utifrån sina egna bästa förutsättningar. Det var i Sovjetunionen den demokratiska centralismen som rådde utan någon av de friheter som hör demokratin till. Det gällde alltifrån människors tillhörighet till forskningen eller ekonomins grundläggande förutsättningar.

Den sovjetiska staten var till sin natur och konstitution en kommunistisk enpartistat och gav upphov till det som kom att kallas Homo Sovieticus; i dess samhälle fanns ingen respekt för individen och individens rätt utan alla var undersåtar till den högre makten. Sovjetunionen var ingen union utan en ockupation av stater inom ramen för en hårdför diktatur som inte tillät avvikelser eller någon frihet som kunde rubba statens mål för människorna. Det var en union som hölls samman med våld i stället för med demokrati och fria val.

Det var därför en historisk ögonblick av unik betydelses när företrädare för dessa tre länder kom överens om den fredliga upplösningen av en union som formats och hållits samman av det brutala våldet. Utan den ordnade upplösningen hade vi fått se hur det sammanfallande Sovjetunionen hade kollapsat i ett kaos där våld, krig och ekonomisk förödelse varit det sannolika. Det var sannerligen inte någon tragedi utan en befrielse för miljoner ryssar, ukrainare och vitryssar liksom för alla andra de nationer som hållits innanför sovjetstatens murar. Ekonomier som var i fritt fall, politiska system som gick under och nationer som förtryckts liksom deras medborgare.

Och det är ingen tvekan att Europa i dag är långt mycket friare och öppnare än då. Det var en möjlighet för en pånyttfödelse inte minst för Ryssland och det påminner oss i dag om att alla de möjligheter som denna gav fortfarande finns där att verka och kämpa för.

Jag fick möjlighet att påpeka att alla dessa löften och förhoppningar om en bättre framtid fortfarande finns där. Att göra en nation som Ryssland med dess historia, tradition och kultur till en stor kan bara ske i respekt för sina grannar, i fred med andra och i ett öppet samhälle med rättsstat och marknadsekonomi, i öppenhet och i partnerskap med det Europa man delar sin historia med. Ukraina kan bara förverkliga sina möjligheter genom öppenheten och friheten, liksom respekten för dess gränser under den fredsordning som råder i Europa sedan 1991. Och det samma gäller Vitryssland, som hör hemma i det europeiska huset och inte bör vara förvisad till en den utkant diktaturen gör den till.

Det är av uppenbara skäl långt kvar innan de alla möjligheter som Belavezja-överenskommelsen la grunden för har infriats. Det är vår tids stora tragedi att det ännu inte har skett och årsdagen är en påminnelse om att möjligheterna fortfarande finns där, liksom om att historien ständigt kan ändras för att göra det möjliga verkligt.