Det finns en kategoriserande demonisering i den debatt som präglar svensk politik. Den förenas med en kollektiv skuldbeläggning där olika uppfattningar och meningsyttringar kopplas med de ständigt förekommande grova inlägg och hatets röster som finns på nätet och som bara företräder sig själva. Denna generalisering försummar en öppen debatt och underminerar respekten för politiska motståndare.
Pekar någon på missförhållanden som följer av invandring, flyktingpolitik, segregation och bristande integration blir debatten till en identitetspolitisk moralisering, det vill säga varje debattinlägg som riktar sig mot enskildas brottslighet framställs som en attack på den grupp dit den enskilde misstänks tillhöra.
Ökat våld, kriminalitet och gängbildning liksom hedersförtryck och hederskultur har blivit stigmatiserade områden att diskutera. Påpekar någon att det skjuts många personer på gator och torg, att Sverige tillhör en chockerande extrem grupp länder med hög andel handgranater och sprängämnen i händerna på kriminella eller att hedersförtryck är något som hör samman med grupper som har invandrat till vårt land blir frågan i det närmaste tabu och grund för nedsättande omdömen om den enskilde debattörens moral och anständighet.
Det är vansinne, inte minst eftersom det leder till att de som drabbas allra hårdast av den växande kriminaliteten, mördandet, sprängämnena och hederskulturen är de som har invandrat och som lever i segregerade områden av vårt land. I stället för att befrias från kriminaliteten och hedersförtrycket drabbas de, på grund av olöst och fortsatt brottslighet, av en kollektiv skuld för det som det offentliga inte vill tala om och som man inte förmår att angripa på grund av politisk korrekthet.
Det är vare sig nazistiskt, fascistiskt, främlingsfientligt eller rasistiskt att vilja att Sverige i alla delar av vårt land ska vara tryggt och ett samhälle där brottslighet bekämpas och bestraffas. Det är direkt dumt att hävda detta. Och det är ofta kommet ur en oförmåga att bekämpa brottsligheten, antingen en politisk oförmåga eller en kompetensmässig. Då blir det lätt att skylla beskrivningen av brottslighet på den som beskriver den. Kanske för att det också går att hitta något fel med beskrivningen.
Om någon säger att det dödliga våldet har ökat och syftar på gängskjutningar och avrättningar blir någon annan glad att hävda att många dog genom slagsmål eller annan typ av våld förr om åren. Det är som att forna tiders elände balanserar dagens tragedier. När det visar sig svårt att exakt hävda hur stor ökningen av våldtäkterna är, eftersom mörkertalet sannolikt har blivit mindre, uppstår en polemisk glädje att hävda att det inte finns fog för att tala om en ökning.
Förnekandet blir till en politisk och symbolisk handling för att angripa allt som några anser misstänkliggör människor som kommit till vårt land. Det är en omoralisk cynism, för den innebär att grova våldtäkter fortsätter, unga män avrättas på gatan och bomber sprängs i våra bostadsområden. Grovt utvecklade terrorister kan återvända till våra städer utan kontroll efter att ha mördat, bränt och torterat andra människor, i en pervers föreställning att det värnar tolerans och öppenhet för dem som flyr till vårt land. Det är omoraliskt och det är dumt.
Det tjänar mer som angrepp på politiska motståndare än som omtanke om dem som flytt hit. Det fungerar mer som ett frikännande av politisk inkompetens och oförmåga än hjältemodigt och upplyst försvar för tolerans.
Skjutningar och avrättningar. Handgranater och grova vapen på gator och torg. Vedergällning mot vittnen och hot mot rättsstatens företrädare. Omfattande kriminalitet som skapar parallella rättssamhällen och hedersförtryck som vare sig har med liberalism, rättsstat eller moraliserande socialliberalism. En process där vikande kunskaper kompenseras med sänkta tillträdeskrav och den fiktionella avvecklingen av begrepp som underkänt.
I stället för krav på kunskaper, krav på skolor att leva upp till kunskapens krav, krav på föräldrar att sköta sin uppgift, krav på polis, tull och kustbevakning att bekämpa brott och krav på regering och riksdag att ge varje del i vårt rättssamhälle liksom i vår skola förutsättningarna att ställa krav och resurserna när de saknas. Krav på statsråd att veta hur man styr riket och tar ansvar för medborgarnas säkerhet. Krav på mod istället för acceptans av feghet och underlåtenhet. Det är klart att invandrare begår brott och inte främlingsfientligt att notera att det handlar om en högre andel, lika klart som att de flesta som drabbas av det är invandrare och att de flesta invandrare liksom alla andra är hederliga.
Det är klart att hedersförtryck kommer från kulturer som vi i Sverige inte accepterar och som genom våra lagar bekämpar, lika klart som att de som drabbas allra värst är unga pojkar och flickor som kommit med sina föräldrar från andra länder. Det är klart att en ökning av grova våldtäkter, en ökad kriminalitet och skjutningar på gator och torg beror på att vi inte har lyckats hantera problem och utmaningar på rätt sätt, att vi har underlåtit att agera, lika klart som att vi alla drabbas av denna otrygghet, att den riskerar att växa sig in i vårt samhälle genom hot och rädsla, genom att vittnen inte vågar vittna, genom att rättsstatens företrädare drabbas, genom att vanliga människor, unga och gamla, födda i Sverige med svensk bakgrund eller med utländsk eller invandrade drabbas av att gator och torg är otrygga. Det drabbar hela vårt samhälle.
Att inte vilja tala om detta, att inte göra något åt det, handlar inte om tolerans, upplysthet eller medmänsklighet, än mindre om moral, det handlar om feghet och hyckleri. Vårt samhälle och vårt land behöver en förändring som går genom hela vårt samhällsliv och som präglar politiska partier och som framförallt leder till politiska beslut som värnar rättsstaten och därmed varje människas rätt och frihet.