DI, debatt, publicerad 18 april 2022
Säkerhetspolitiken byggde på förhoppningen att Ryssland skulle utvecklas till en demokrati som vände sig till Europa för samarbete. Det var förhoppningar på lösan grund eftersom det fanns tydliga signaler om motsatsen. Jag vet att det var så därför att jag reserverade mig i försvarsberedningen mot dessa bedömningar.
När illusionen om Rysslands demokratiska utveckling grusades under det kommande decenniet– med aggressivt ryskt uppträdande och genom att Putins regim tog makten över näringsliv och media samt fängslade eller lät lönnmörda politiska motståndare – närde många förhoppningen att det bara var tillfälliga förlöpningar.
När Ryssland 2008 invaderade Georgien sågs det som en enstaka händelse långt bort istället för som ett generellt uttryck för tänkandet i Moskva. När Ryssland 2014 invaderade Ukraina förstod visserligen allt fler att det var ett aggressivt Ryssland som bröt mot internationell rätt men många försökte relativisera betydelsen av invasionen och drog därför inte de säkerhets- och försvarspolitiska konsekvenserna av invasionen, ockupationen och den slutgiltiga annekteringen av Krim liksom försöken att bryta loss Luhansk och Donetsk från Ukraina.
Rysslands brott mot internationell rätt, och det fortsatta kriget i sydöstra Ukraina medförde en förståelse för att Sverige behövde ett starkare försvar. Den korrigerade försvarspolitiken kom dock att bygga på två nya illusioner.
Den första var att en höjning av försvarsanslagen från en unikt låg nivå till en annan något högre låg nivå stärkte försvaret sett till omvärldens växande rustningar och nya hotbilder.
I själva verket ledde de höjda anslagen bara till att försvagningen av försvarsförmågan stannade av. Fyra år efter Rysslands invasion av Ukraina hade försvarets andel av BNP 2018 fallit ner till rekordlåga 1% med konsekvenser för möjligheterna att ersätta gammal materiel, förbättra tillförsel och förnyelse av vapensystem samt att intensifiera övningsverksamheten.
I försvarsbeslutet 2020 – alltså sex år efter den ryska invasionen av Ukraina – var strävan att försvaret 2025, alltså fem år senare, skulle få en andel på 1,5% av BNP som försvaret hade nedrustats till 2005.
Den andra illusionen var att försvaret skulle utformas så att vi efter några dagars krig skulle kunna få hjälp av andra. Därför skulle försvaret förstärkas enligt den logik som hade präglat det gamla invasionsförsvaret. Fler regementen runt om i landet men med fortsatt allt för liten förmåga att slå snabbt, kraftfullt och tidigt mot överraskande väpnade operationer mot viktiga delar av det svenska samhället.
Det är ett försvarstänkande som till sin huvudsakliga inriktning bygger på att försvaret av Sverige ska föras i Sverige på svensk mark. Och i sönderbombade städer.
Även om vi kan tvingas försvara landet på det viset borde det inte vara vår utgångspunkt.
Det är ett försvarspolitiskt tänkande som bygger på tron att en långvarig försvarsstrid på svenskt territorium ska verka avskräckande även mot den som har begränsade mål men inte drar sig för en obegränsad krigföring.
Nu har illusionen brustit om att kriget inte kan drabba Europa och därmed även oss. Rysslands krig i Ukraina bottnar i de krav som regimen i Kreml har ställt på en intressesfär där Sverige ska ingå. Öppna hot mot Sverige och våra grannländer är därför numera vanligt förekommande. Vårt stöd till Ukraina används som skäl. Vår diskussion om en Nato leder också till hot.
Vi tillhör tillsammans med andra de hotade, oavsett vår allianslöshet. Men vår ensamhet gör oss mer utsatta än andra.
Då kommer vi till den i särklass farligaste illusionen som fortsätter styra svensk säkerhetspolitik.
Den bygger på att alternativet till Nato är att vi med fromma förhoppningar, icke fördragsbundna politiska löften och olika samarbetsavtal kan bygga vår säkerhet på att andra ska komma oss till hjälp om vi blir angripna.
Det innebär att vi först ska utsättas för ett angrepp, av det slag som drabbat Ukraina, för att sedan hoppas på hjälp av utländska förband i fortsatta strider på svenskt territorium.
Förhoppningen om en osäker hjälp efter att vi blivit angripna ställs emot stabila säkerhetsgarantier från världens starkaste försvarsallians som genom beredskap, prevention samt genom en hög tröskel hjälper oss innan vi drabbas av krigets fasor.
Allianslöshet ställer oss utan säkerhetsgarantier och gör Sverige beroende av vaga löften. Vi utesluts från den prevention som föregår en militär konflikt och eventuell hjälp kommer först när kriget är här.
Varken solidaritetsklausulen i EU eller löften från brittiska ministrar ger en militär tröskel mot ett aggressivt Ryssland. Tvärtom kan osäkerheten om vad som gäller inbjuda till angrepp för att skapa splittring och osäkerhet samtidigt som vi genom allianslösheten blir den svaga länken i Östersjöregionens kedja av säkerhet.
Vår försvarsdoktrin måste bygga på en ny verklighet. Vi ska värna luftherraväldet över vårt eget territorium, kunna finnas närvarande på havet, under och över havsytan samt snabbt kunna slå mot en angripare med hjälp av svenska och allierade förband som redan innan kriget har brutit ut står sida vid sida med svenska förband.
Det kräver förband som runt om i landet kan försvara viktiga platser samt förband som med hög rörlighet och stor eldkraft kan möta en angripare vid luftlandsättningar och över havet. Gör om de nya regementena till avancerade luftvärnsförband, utveckla amfibieförbanden, slå vakt om planerna på snabbrörliga pansrade brigader och se till att flyg och marin skapar ett skalskydd som tillsammans med allierades insatser kan värna vårt land.
När vi tillhör dem som är hotade lika mycket som alla andra blir alternativet till Nato-medlemskap en allianslöshet som riskerar utsätta oss för brutala krigshandlingar innan vi eventuellt får hjälp. Den gör oss oskyddade när Ryssland hotar med kärnvapen.
I allianslöshet kan ett aldrig så framgångsrikt militärt försvar inte förhindra stora civila offer från attacker i ett krig som mer handlar om att bomba sjukhus, infrastruktur, företag och civilbefolkning än att segra på slagfältet. Det är hög tid att vi befriar säkerhetspolitiken från de senaste tjugo årens illusioner.
Gunnar Hökmark , ordförande för tankesmedjan Frivärld och tidigare Europaparlamentariker