Debatten om bostäder har plötsligt kommit att handla om särlösningar för dem som behöver dem, implicit till skillnad från dem som inte behöver dem. I Bryssel där det finns många som behöver bostad, inte minst politiker i olika befattningar, så som i parlamentet eller i kommissionen. Där finns inga särskilda bostäder men heller ingen hyresreglering. Det gör att bostadsmarknaden fungerar för alla.
Den svenska bostadspolitiska debatten utgår ifrån att en icke-fungerande bostadsmarknad ska behållas, eftersom den anses mer rättfärdig än en fungerande, vilket leder till att människor blir beroende till köer, svart marknad, andrahandsuthyrning och genvägar samt extremt höga priser. Det problemet löses inte genom att de som har det främsta ansvaret för att bostadsmarknaden får en egen fungerande bostadsmarknad för sig själva.
De som nu menar att vissa styrande grupper ska ha en nomenklaturlösning bör komma ihåg att nomenklaturlösningar alltid har syftat till att behålla status quo på de vanliga medborgarnas bekostnad. De glömmer också att rätt många människor lever och bor i Stockholmsområdet men tvingas anpassa sig till de villkor som gäller där.
Det vore bättre om vi nu fick krav på en reformagenda för en fungerande bostadsmarknad som består av både marknad och bostäder. Det är viktigare och större än att inrätta tjänstebostäder åt den grupp som ansvarar för bostadspolitiken.