I morgon 1 maj. Röda fanor som för stora delar av världens befolkning påminner om förtrycket, som de lämnat eller fortfarande lever under. I Sverige som ett försök att upprätthålla illusionen om socialism som en medkänslans och solidaritetens politik. En illusion som var den än har genomförts i verklighet har skett på bekostnad av människors frihet och välfärd.
Likväl var det denna illusion som ledde till att svenska socialdemokrater på fullt allvar ville införa det starka samhället, det vill säga den starka staten, där staten skulle bestämma över allt från välfärden genom den offentliga sektorn och företagen genom den så kallade aktiva näringspolitiken och Statsföretag AB. Och sedan genom den långa kampanjen för löntagarfonder där det liturgiska spåret av socialism ledde till att även de ledande företrädare som insåg de skadliga konsekvenserna av en socialisering av näringslivet sjöng med i en ansvarslös kör.
Och under denna tid den ständiga romantiseringen av de socialistiska regimerna världen över, som genom socialism skapade fattigdom och genom enpartivälde förtryck. Hyllningarna av Castro, gratulationerna till de röda Khmererna och det gigantiska ekonomiska stödet från svenska skattebetalare till socialistiska enpartiregimer i Afrika, ett ekonomiskt och politiskt stöd som befäste fattigdom och ofrihet. Och parallellt med detta ursäkterna eller passiviteten inför diktaturerna i Central- och Östeuropa. Vägran att erkänna att de baltiska staterna var ockuperade, attackerna på dem som ansågs vara anti-sovjetiska, stämplingen av krav på fria och demokratiska val i Central- och Östeuropa som ”ett återfall i det kalla krigets korstågsfararmentalitet” och fördömandet av krav på att Sverige skulle stödja de baltiska staternas frigörelse som ett utslag av ”extrem tokstollehöger”. Och nu i modern tid en iver att vinna en plats i Säkerhetsrådet som ledde till att den feministiska kampen man trodde man var unik om blev till ett stöd för makthavare som bärs upp av den renodlade anti-feminismen. Stödet för mänskliga fri- och rättigheter blev mindre viktigt än stödet från de många regimer som förtrycker dem.
Och nu på nytt nu kampen mot medborgarnas valfrihet. Planerna på att försöka stänga ner den välfärd som 100 000-tals medborgare har valt för att den är privat. Attackerna på valfriheten. De höjda skatterna på normalinkomsttagare. Den senaste triumfen med en särskild hälsning till våra baltiska grannar är att socialdemokraterna nu med Sverigedemokraternas stöd drivit igenom att facket genom strejker kan hindra utländska arbetstagare att få jobba i Sverige. I morgon spelas allt detta upp igen. Attackerna på valfriheten. Kraven på att höja skatter. Triumfen att facket kan kräva att utländska arbetstagare ska ”Go Home” som Byggnads uttryckte det.
I morgon återupplivas klasskampstänkandet och med det attackerna mot de företag som är de nödvändiga arbetsgivarna till dem som ska få jobben som tar oss ut ur arbetslöshet och utanförskap.
Den svenska socialdemokratin har en djup och självklar tradition av försvar för demokratin även om förståelsen för att den kräver en medborgares frihet och rätt ibland varit svag. Men de röda fanorna och lutningen mot socialismen vitaliserar en inriktning som det inte finns något skäl att känna stolthet över. Det bästa för socialdemokratin vore att frigöra sig från den liturgi och det övermod som 1 maj tycks ge dem. Röda fanor symboliserar inget gott.