Arbetet med en ny bankkrislagstiftning för EU befinner sig i slutskedet. Kommissionens förslag bearbetas nu av Europaparlamentarikern Gunnar Hökmark, som har ansvaret för att presentera ett slutgiltigt förslag för beslut i parlamentet. Viktigt är att upprätthålla principen om att i kris riskerar man att förlora sitt ägande.
Under den kommande månaden slutför jag arbetet i Europaparlamentet med en europeisk bankkrislagstiftning. Fyra utgångspunkter har varit avgörande
för mig.
Den första är att vi ska återupprätta kapitalismens mest grundläggande villkor för
banker.
Ingen bankledning och inga ägare ska kunna känna sig trygga i sitt ägande bara för att en bank anses vara systemviktig. Bankers ägare ska liksom deras långivare veta att i en kris riskerar de att förlora sitt ägande.
Därför har jag välkomnat kommissionens förslag om ett särskilt nedskrivningsinstrument (kallat bail-in) som innebär att när har ägarna förlorat sitt kapital riskerar också långivarna att få sina fordringar nedskrivna eller konverterade till
aktiekapital. Vi håller nu i förhandlingar på att finslipa vilka krediter som av olika skäl ska kunna vara undantagna från detta förfarande.
Det andra är att vi ska göra en tydlig skillnad mellan när en bank måste återställa sin
kapitaltäckning till lagstadgade krav och när man inte längre själv kan göra detta.
Så länge banken själv kan hantera sin situation ska det vara bankens ledning och ägare som bär ansvaret. Därför har jag tagit bort de delar av kommissionens förslag som innebär att offentliga myndigheter kan gå in och ta ledningsansvar i banker som ännu är under ägarnas kontroll och ansvar. Det offentliga ska nämligen inte tvingas ta ansvar annat när det inte finns något annat alternativ.
Det tredje är att jag säger nej till kommissionens förslag om att fonderade bankstödsmedel i ett land obligatoriskt ska lånas till andra länders avvecklingsfonder.
Jag motsätter mig också att någon annan än hemlandets myndigheter och regering ska kunna besluta om hur en bankkoncern i kris ska räddas med skattepengar.
Det fjärde är att jag för in möjligheten till marknadsbaserade bankgarantier i händelse av en systemkris, samt tillfälliga offentliga övertaganden när aktieägare har förlorat kontrollen.
Det är en förutsättning för att staten ska återfå skattebetalarnas pengar i ett senare skede.
Parallellt med denna lagstiftning har en överenskommelse mellan parlamentet och medlemsstaterna nåtts vad gäller gemensamma kapitaltäckningsregler. De ger medlemsstater som har en större banksektor möjlighet att ställa högre kapitalkrav för att balansera de risker som en stor banksektor medför.
Detta innebär att vi nu lägger grund för en solid europeisk banklagstiftning om både kapitaltäckning och krishantering. Enligt min mening minskar detta behovet av en särskild bankunion inom EU. Frågorna om bättre tillsyn kan och bör lösas inom ramen för nuvarande strukturer. Om euroländerna vill skapa sin egen tillsyn bör den betraktas som ett samarbete mellan medlemsländer snarare än som en union inom unionen.
Med en modern bankkrislagstiftning av det slag som jag kommer att föreslå parlamentet får vi en omfattande tillsyn genom att alla långivare och aktieägare kommer att ha ett starkt intresse att kontrollera den bank som man lånar till eller äger. Det blir en tillsyn som överträffar olika byråkratiska EU-lösningar för hur en ny offentlig tillsyn ska utformas.
Tanken på att göra europeiska banker mindre beroende av sina medlemsstater, som bankunionen ytterst syftar till, kan låta lockande men innebär omvänt att man frigör
medlemsstaterna från ansvaret för sina banker utan att någon annan ännu kan ta över.
Det kommer nämligen under överskådlig framtid inte finnas någon institution på EU-nivå som kan hantera en stor banks fallissemang.
Det ansvaret måste medlemsstaterna även i framtiden vara beredda att ta. Genom en ny bankkrislagstiftning lägger vi grunden för att EU som sådant ska kunna vara en bankunion med öppna finansiella marknader där ansvaret mellan stater och bankers ägare är tydligt. Vi behöver mindre en union inom unionen om vi ser till att Europeiska Unionen har en stark banklagstiftning som skapar både trygghet och dynamik.
Gunnar Hökmark, Europaparlamentariker (M) och rapportör för den nya bankkrislagstiftningen, det så kallade ”krishanteringsdirektivet”
Läs artikeln på Dagens Industris hemsida med kommentarer här.