Hoppa till innehåll

Baltikums frihetskamp visar vägen för Ukraina

  • av

Svd gästledare publicerad den 24 augusti 2023

Klockan var 19.00 på kvällen den 23 augusti 1989. Sångarna på Rigaoperan sprang ut i sina scenkläder tillsammans med publiken för att vara med. Men det var många fler. Två miljoner människor formade tillsammans en mänsklig kedja för frihet. Från sydligaste Litauen genom Lettland till Estlands nordligaste delar.

Det var en av de mäktigaste manifestationerna för frihet som någonsin gjorts. Den baltiska kedjan blev startskottet för en rörelse som inte bara frigjorde de baltiska länderna från decennier av förtryck och ockupation. Den blev också inledningen på en lång och outtröttlig kamp för mänsklig värdighet som förändrade Europa och världen.

De folkliga protesterna i de baltiska länderna samlade så många att ingen kunde förklara bort demonstranterna med att de var extremister eller fascister – ord som det sovjetiska styret utslungade mot alla demokratirörelser i en tradition som återkommer i dagens ryska diktatur. Uppslutningen förvandlade diktaturens legitimitet till ett korthus.

Det var inte någon tillfällighet att den baltiska frihetsmanifestationen genomfördes på kvällen den 23 augusti. Det var årsdagen av Molotov-Ribbentrop-pakten som inför andra världskrigets slöts mellan Sovjetunionen och Nazityskland för att dela Europa.

Det var därför den stora manifestationen slog rakt mot förtryckets hjärta i Moskva. Sanningen trumfade lögnen. De baltiska folkens mod ledde fram till en fredlig omvandling av Europa. Med Sovjetunionens fall kunde nya nationer och spröda demokratier växa fram.

Men med Putin kom viljan att återupprätta ett nytt Sovjetunionen.

Nu handlar det om Ukraina som dag för dag utsätts för krigets terror och alla de krigsbrott som det brutala våldets övermakt leder till. Den ryska regimens bombningar av civila liksom av soldater som bara vill försvara sitt land ingår i en större avsikt att eliminera den ukrainska nationen. Det handlar om allt från våldtäkter till att sudda ut ukrainsk kultur, förvränga Ukrainas historia, utplåna dess språk, döda dess regim liksom att avrätta var och en som står i vägen för Rysslands ambition att lägga under sig Ukraina.

Det kanske vidrigaste uttrycket för det folkmord som är avsikten med kriget är kidnappningen och deportationen av ukrainska barn. Vladimir Putin är instämd till Internationella domstolen i Haag just på grund av handlingar som bär folkmordets mönster.

De som nu säger att vi inte ska förlänga kriget genom att stödja Ukraina med mer vapen menar i själva verket att vi ska underlätta för Putin att genomföra sina avsikter snabbare. Ett Ukraina som får svårare att försvara sig mot bombningar och missiler blir utelämnat åt den brutala ondska som präglar Rysslands krigföring. I spåren av detta följer det förtryck, de avrättningar, den tortyr, de våldtäkter och alla de övergrepp som vi sett där Ryssland lyckats.

Men det handlar om mer än Ukraina. Putins krav på Europas länder i december 2022, att än en gång bli indelade längs de linjer som Molotov-Ribbentrop-pakten hade dragit, var det som ledde fram till den fullskaliga invasionen av Ukraina. När vi säger att vi står bakom Ukraina innebär det att Ukraina står framför oss.

För Europas skull måste detta bli det gamla Sovjets sista strid. Varje dag som Ryssland genom nya bombningar och terrordåd eskalerar kriget växer argumenten för Ukraina måste få vårt stöd.

I dag den 24 augusti klockan 11.00 högtidlighålls på Norrmalmstorg minnet av den baltiska frihetsmanifestationen. Historien slumpar sig så att det sker på Ukrainas nationaldag.

I försvaret av sin frihet har Ukraina, på sin väg mot att bli en fullvärdig medlem i den europeiska gemenskapen, visat en nationell identitet som är värd att fira.

Det minsta vi kan göra för Ukrainas krigsdrabbade folk är att ge dem allt vårt stöd. Det är även vårt krig de utkämpar. Högtidlighållandet av den baltiska frihetskedjan av människor påminner oss om att det goda vinner om vi som medborgare sluter upp bakom sanningen. Det gäller också Ukrainas kamp för sin frihet.

Gunnar Hökmark