”We are free, where everything’s allowed and love comes first,” Så sjunger Loreen i Euphoria, som kanske vinner med på lördag i Baku, högst sannolikt om man ska tro Europas vadslagningsfirmor.
Det är spännande och viktigt att vinna schlagerfestivalen men än viktigare är att vinna demokratin i Europa. Och värdlandet Azerbadjan är ett land där medborgarna inte kan säga att de är fria att göra allt de vill. Azerbadjan är en diktatur.
Det som vi tar för självfallet ska gälla i dagens Europa gäller inte i detta land. En regim som består av en familj som upphävt demokratin och satt friheten på undantag. Och likväl en del av Europa om än vid dess yttersta gränser.
Längs samma strandpromenad som präglar Baku finns den nybyggda arenan för Eurovisionsschlagerfestivalen och i andra riktningen Villa Petrolea där bröderna Nobel levde i slutet av1800-talet, när Baku dominerade världens oljeproduktion, och grundlade en förmögenhet som under mer än ett sekel varit ett stöd för fred och framsteg.
Långt borta från Borås men ändå nära. Vid den sidenväg där Europas och Centralasiens knallar för länge sedan möttes på samma sätt som en senare tids knallar handlade med tyg med Borås som bas. Baku och Borås.
När ett sådant land definierar sig som en del av Europa, och det gör Azerbadjan, måste vi också klargöra att Europa inte bara är geografi utan öppenhet, frihet och demokrati. Det handlar inte så mycket om politik som om en grundläggande medborgerlig uppgift för andra människor.
Oljan gör Azerbadjan rikt. Frihet och demokrati kan ge människorna i Azerbadjan det välstånd de behöver. Vår uppgift måste vara att visa öppenhet och på samma gång påminna de krav som varje samhälle måste leva upp till för att kunna vara en del av det europeiska samhället. Studenters möjligheter att studera i EU. Lättare visering för medborgarna. Ett ekonomiskt samarbete som stärker det civila samhället. Frihandelsavtal som integrerar och stärker öppenheten.
Så med sången som nu kommer till Baku kommer förhoppningsfullt en kulturell gemenskap, en tävling som binder samman folk och en demonstation av de grundläggande värden som självklara krav i Europa. Men det kommer inte om diktaturen lyckas med sina fasader, om vi glömmer bort dem som förtrycks, om vi bortser från att vare sig media eller medborgare är fria.
Men om vi med den gemensamma väv som kan skapas lyckas ge människorna i Azerbadjan en tro på frihet och demokrati, liksom en insikt att delaktighet i Europa kräver delaktighet i demokrati, då kan vi starta en utveckling som sätter diktaturen på undantag.
Rätt låt är så klart Euphoria. Men rätt resultat är demokrati. ”We are free, where everything’s allowed and love comes first.” I Baku liksom i Borås.
Det är spännande och viktigt att vinna schlagerfestivalen men än viktigare är att vinna demokratin i Europa. Och värdlandet Azerbadjan är ett land där medborgarna inte kan säga att de är fria att göra allt de vill. Azerbadjan är en diktatur.
Det som vi tar för självfallet ska gälla i dagens Europa gäller inte i detta land. En regim som består av en familj som upphävt demokratin och satt friheten på undantag. Och likväl en del av Europa om än vid dess yttersta gränser.
Längs samma strandpromenad som präglar Baku finns den nybyggda arenan för Eurovisionsschlagerfestivalen och i andra riktningen Villa Petrolea där bröderna Nobel levde i slutet av1800-talet, när Baku dominerade världens oljeproduktion, och grundlade en förmögenhet som under mer än ett sekel varit ett stöd för fred och framsteg.
Långt borta från Borås men ändå nära. Vid den sidenväg där Europas och Centralasiens knallar för länge sedan möttes på samma sätt som en senare tids knallar handlade med tyg med Borås som bas. Baku och Borås.
När ett sådant land definierar sig som en del av Europa, och det gör Azerbadjan, måste vi också klargöra att Europa inte bara är geografi utan öppenhet, frihet och demokrati. Det handlar inte så mycket om politik som om en grundläggande medborgerlig uppgift för andra människor.
Oljan gör Azerbadjan rikt. Frihet och demokrati kan ge människorna i Azerbadjan det välstånd de behöver. Vår uppgift måste vara att visa öppenhet och på samma gång påminna de krav som varje samhälle måste leva upp till för att kunna vara en del av det europeiska samhället. Studenters möjligheter att studera i EU. Lättare visering för medborgarna. Ett ekonomiskt samarbete som stärker det civila samhället. Frihandelsavtal som integrerar och stärker öppenheten.
Så med sången som nu kommer till Baku kommer förhoppningsfullt en kulturell gemenskap, en tävling som binder samman folk och en demonstation av de grundläggande värden som självklara krav i Europa. Men det kommer inte om diktaturen lyckas med sina fasader, om vi glömmer bort dem som förtrycks, om vi bortser från att vare sig media eller medborgare är fria.
Men om vi med den gemensamma väv som kan skapas lyckas ge människorna i Azerbadjan en tro på frihet och demokrati, liksom en insikt att delaktighet i Europa kräver delaktighet i demokrati, då kan vi starta en utveckling som sätter diktaturen på undantag.
Rätt låt är så klart Euphoria. Men rätt resultat är demokrati. ”We are free, where everything’s allowed and love comes first.” I Baku liksom i Borås.