På Kuba låter bröderna Castro nu en privatiseringsvåg inledas. Den kommer förmodligen att av de svenska vännerna betraktas som ett hot mot välfärden. Vi får se vad Lars Ohly säger när han samlat sig.
Viktigare är att detta är en dag att inte bara välja färdriktning utan också att sätta gränser. En svensk valrörelse är beundransvärd och uttryck för många människors engagemang. Det är över partigränserna värt att erkänna. Det är en demokratisk gemenskap värd att slå vakt om.
Men den demokratiska gemenskap en måste också värnas genom att sätta gränser som värnar demokratin. För socialdemokraterna har samarbetet med Vänsterpartiet varit ett bakslag i två bemärkelser. Det har förvirrat de egna väljarna och lett till en politik som är svår att förstå och som i regeringsställning skulle vara oberäknelig. I utrikespolitik liksom i ekonomisk och social politik skulle en rödgrön regering tvingas kompromissa med en politisk riktning som inte erkänner några gränser för politikens styre. Det har också inneburit att man har legitimerat ett parti som inte själva kan se demokratins gränser.
En regering som innehåller statsråd som i sitt partiprogram uttrycker att EU inte uppfyller demokratins minimigränser, som likställer Iran med Israel och en gång sörjde Berlinmurens fall brister i den förmåga att värna demokratins gränser som krävs i dagens värld. Det är beklagligt att socialdemokratin tog detta steg men det bör just därför mötas med en väljarnas reaktion.
Det finns ett enkelt sätt att ställa både Sverigedemokrater och Vänsterpartiet utanför inflytande över svensk politik och det är genom att rösta på alliansen. Med en alliansregering med egen majoritet väljer vi inte bara riktning utan sätter också de gränser som bör sättas.
Och valet av riktning får stora konsekvenser. På samma sätt som de gångna fyra åren har gett stora förändringar som visar på skillnader ser vi det också i de olika färdriktningar som vi väljer mellan.
De rödgröna förkastar skattesänkningar och anser att de som gjorts hotar välfärden. De vill ha en annan utrikespolitik som sätter det antiamerikanska före förmågan att värna demokratiska värden tillsammans med andra. De ser privata alternativ som hot mot välfärden och vinster som något obehagligt som bör motverkas eller rent av betraktas som stöld från folket. De vill att staten ska bestämma och reglera där vi anser att politiken ska skapa de förutsättningar som gör att människor kan välja.
Vi har sett resultatet av dessa fyra år. Europas starkaste ekonomi. Sänkta skatter som för vanliga inkomster betyder mer än en månadslön. Valfrihetsreformer och privata alternativ. Investeringar i forskning och infrastruktur. Minskad sjukfrånvaro. Fler poliser och större trygghet. En kraft att påverka Europa.
Både riktning och de gränser vi ska sätta gör det viktigt att alliansen i dag står som vinnare.