På väg till Bryssel för att börja veckan med ett anförande inför kommissionens konferens om den framtida spektrumfördelningen. Min poäng kommer vara att vi i dag måste sätta målen så högt att vi om 10 år är i ledningen och inte klungan. Det innebär helt andra mål än de som i dag kommit att dominera debatten kring kapacitet i fasta nät och när det gäller de trådlösa.
När det gäller fördelningen av de frekvenser som frigörs genom den så kallade digitala dividenden, det vill säga övergången från analoga till digitala sändningar som kräver mindre spektrumutrymme, måste medlemsstaterna bokstavligen vilja ta strid med dagens och gårdagens användare om vi i Europa ska bli bäst på att utnyttja bredband i en bredare bemärkelse som också förnyar ekonomi och samhälle. Vi blir inte bäst genom att se till att gamla TV-bolag kan sända ännu mer.
Veckan kommer också att gå i den ekonomiska politikens tecken. När kraven nu reses allt mer på en mer koordinerad ekonomisk politik kan det vara värt att komma ihåg att problemet i dag inte är bristen på koordination utan att flera länder inte brytt sig om de regler vi redan har i form av stabilitetspakten. När många nu kräver ökad koordination är det för att de menar att fler länder borde ha större underskott. Och det är ingen framgångsväg, som vi ser i Storbritannien och Spanien.