En dag kring arbete och diskussioner om stabilitetspakten, översynen av forskningspolitiken och lagstiftningen kring en europeisk spektrumpolitik. Utöver det en diskussion med riksdagens utbildningsutskott kring bland annat den framtida forskningspolitiken.
Det skiljer sig till sin karaktär från en värld som innehåller dramatiska skeenden dag för dag. I Japan är förlustsiffrorna nu på väg att uppges till nivån 30 000. Det är dramatiska siffror, som med tanke på de samlade effekterna av flodvågen och jordbävningarna verkar mer sannolika, hur otrolig katastrofens omfattning än synes vara.
I en kommentar till kärnkraftsolyckorna som följde i flodvågens spår påpekade jag att det var ovärdigt att använda katastrofens offer och den tragedi som utspelade sig som grund för en ny kärnkraftsdebatt. Jag noterar att några socialdemokratiska debattörer har velat ha detta till att jag inte anser att man ska debattera kärnkraft. Självfallet kan och ska man göra det.
Min uppfattning är nog ändå att det är ovärdig att utnyttja katastrofen och rädslan snarare än de erfarenheter och kunskaper som vi kan få av det som har hänt. De 10 000-tals människor som har förlorat sina liv och de ännu många fler som förlorat sina hem har inte drabbats på grund av kärnkraften. Kärnkraftshaverierna är allvarliga och ger oss anledning att både lära oss av det som är relevant för svensk kärnkraft och dra nytta de erfarenheter som nu gjorts för att se över säkerhetskrav. Det är erfarenheterna och kunskaperna som bör påverka vår energipolitik, inte rädslan och tragedin. Mänskliga tragedier ska inte reduceras till förmenta argument mot eller för svensk energipolitik.
Även när det gäller Libyen verkar förlusten av mänskliga liv falla i skuggan av diskussionen om det är rätt eller ej att stödja rebellerna, och om de är revolutionära eller ej. Motivet för insatsen ligger inte i en bedömning av vilken rörelse rebellerna är utan i bedömningen av det hot som Gadaffi är mot sitt eget folk. Vi kommer inte kunna påverka Libyen mot demokrati genom en militär insats, däremot ger vi libyerna en möjlighet att själva välja väg.
Nu kommer kravet på Europa att ta ett växande ansvar, inte bara när det gäller flygförbudszonen utan också i den situation som uppstår när inget kan göras från luften men det däremot blir en låst situation på marken, eller en situation som leder till nya konflikter den dag när Gadaffi är borta. Det understryker vikten av en europeisk politik som både kan förhindra ytterligare våld mellan olika grupper och utvecklingen av demokratiska institutioner när Gadaffi fallit. . Och det ansvaret kommer bara Europa vilja ta. Inte USA, uppenbarligen vare sig Kina, Indien eller Ryssland.
Bloggar: Malmström, Cwejman, Din ledamot, Böhlmark, Malm samt Bildt.