Lägst tillväxt i Europa. Osäkerhet kring framtida investeringar och konkurrenskraft. Ett mer stängt land. På fredagen är det ett år sedan Storbritannien röstade för att lämna den Europeiska unionen och vi kan redan se slutenhetens pris.
Det har varit ett turbulent år i brittisk politik med hot om att stänga gränserna och om att lämna den inre marknaden. Detta i stället för folkomröstningens löften om full tillgång till den inre marknaden och mer pengar till sjukvård. Och för bara ett par veckor sedan kom nu uppgifterna att Storbritannien har lägst tillväxt i hela EU – lägre än fortsatt krisdrabbade Grekland.
Den turbulens som nu har uppstått bör inte förvåna någon. Det var oundvikligt att ett utträde från EU skulle lämna ett sår. För vår relativt nyutvecklade gemenskap och sammanhållning har förändrat Europa för alla oss medborgare. Vi kan i dag surfa och ringa som om vi vore hemma. Vi flyger till kostnader som genom en numera konkurrensutsatt marknad ofta är tio gånger mindre än för bara 20 år sedan. Tillsammans utgör vi världen största ekonomi. Vi kan resa, arbeta och studera fritt inom hela Europa. Vi kan tillsammans värna vår fred och säkerhet inför den nya tidens många olika hot. Det är det som Storbritannien har valt att lämna. Folkomröstningen var ett uttryck för att EU fick bära skulden för det man ogillar i vår tid samtidigt som man rev upp ett fundament för det egna samhällets roll i Europa. Man röstade mot några träd man ogillade men förlorade hela skogen, med rotsystem och ekosystem. Det är nu ett varnande exempel för andra.
Ett år efter att det brittiska folket med en knapp majoritet röstade för att lämna vår gemenskap bär dock vi ett ansvar för att vår väg framåt inte präglas av bitterhet. De europaparlamentariker och politiska ledare som önskar att straffa britterna är inne på en farlig väg. För Storbritannien har varit en kraft för Europasamarbetets välmående. De har bidragit till vårt gemensamma försvar och varit en tydlig röst för ansvarsfull budgetpolitik och vikten av att fokusera på EU:s fyra friheter: fri rörlighet av varor, tjänster, personer och kapital.
Det vi nu behöver göra, ännu mer så nu, är att ta på oss ledartröjan och mobilisera en ny politisk kraft. Ett första steg är att samla norra Europa tillsammans med de nordiska och baltiska länderna, med stöd av länderna från Central- och Östeuropa. Vi behöver en allians som driver på för marknadsekonomi och inre marknad, kämpar mot byråkrati och säger nej till maktöverföringar till Bryssel.
Men också en allians som ser värdet i ett starkt Europa där vi behöver vara starka. Säkerhet och inre marknad. Starka finansiella ramverk och en politik som öppnar upp för tillväxt och välstånd.
För att detta ska bli verkligt och vi ska kunna möta vår tids utmaningar behöver vi en så vänlig brexit som möjligt. Det finns ingen mening med ett avtal som straffar britterna, och oss själva, mer än de i sig allvarliga konsekvenser som själva utträdet innebär. Ju vänligare avtalet blir desto bättre blir Europa och desto närmare kommer britterna vara oss.
För att vi ska kunna bli en drivande kraft i EU måste vi få en sansad debatt som tar hänsyn till proportioner och till det enkla faktum att demokratin inte alltid går den väg som vi som enskilda skulle vilja. En stor del av den svenska EU-debatten bortser från det allra viktigaste med EU, nämligen inte vad som vid olika tillfällen diskuteras eller beslutas utan vad vi faktiskt tillsammans är.Gunnar HökmarkEuropaparlamentariker (M)