Det finns många som i diskussionen om hur man möter Corona-epidemin vill se ett nytt idépolitiskt mönster. I själva verket är det världens äldsta idépolitiska mönster som nu står i förgrunden, nämligen statens förmåga att vara stark i kris. Det innebär inte att den ska vara stor eller styra hela samhället utan stark i sina mest grundläggande funktioner. Stark för att värna frihet och rätt men begränsad för att friheten ska vara stor och de enskilda ska kunna utöva sin rätt. Stark i försvaret mot angrepp mot vårt samhälle just för att försvara friheten och öppenheten.
När Storbritannien en gång mobiliserade sitt försvar för Europas frihet mot ett Nazityskland som stormade fram var det inte ett uttryck för socialism. Lika lite var den stora amerikanska rustningen för att bistå Europa ett uttryck om en insikt om socialismens välsignelse. Den svenska beredskapen under andra världskriget handlade om att staten tog ett ansvar som ingen annan har den vare sig legala eller ekonomiska makten att göra. En stat ska agera som en stat och i ett land i kris ska den agera för att möta krisen. Det gäller vid naturkatastrofer, ekonomiska kriser, krig och som i dag en pandemi som hotar hela vårt samhälle. En stat måste vara stark och för att vara stark måste den vara stark i sina mest grundläggande funktioner. Om det är något vi har lärt oss av denna kris är att staten i sin vilja att göra mer har försummat det som den ska göra mest. De avvecklade beredskapslagren, de avvecklade fältsjukhuset, de avvecklade delarna av försvaret och frånvaron av en krishantering nära statsministern.
När nu ekonomin hotas som en följd av en samhällskris i pandemins spår måste staten vara stark även där. Inte för att det handlar om socialism utan för att staten är den enda som har den ultimativa ekonomiska makten, genom att vi som skattebetalare har skyldighet att betala skatt, och den lagstiftande makten, som vi som medborgare har gett den. Staten är vår, inte som det ibland låter socialdemokratins eller vänsterns. Staten är vår.
Hur en ekonomisk kris av detta slag ska hanteras har vare sig med att göra om man är liberal, socialist, utbudsekonom eller keynesian. Det handlar om att vi nu behöver utföra en konstgjord andning för att vårt näringsliv och hela den ekomiljö av företag som bygger upp vårt välstånd, finansierar våra skatter och ger det offentliga sina resurser ska kunna räddas.
Moderaternas förslag om att nu låta de två kommande månaderna vara ett slags ekonomiskt moratorium, med slopade arbetsgivaravgifter under april och maj, utökad korttidspermittering och att staten täcker kostnader för stora inkomsttapp i företagen är just en konstgjord andning för att ett näringsliv som är förutsättningen för vårt välstånd, våra jobb och skatteintäkter ska kunna överleva. Det handlar inte om utbudsstimulanser, inte om efterfrågestöd eller om att staten ska ta över ekonomin. Det handlar om att staten är den enda som kan ge konstgjord andning för att rädda grunden för vårt välstånd. Det är nämligen bara staten som kan göra detta.
Den som i djupsinniga idépolitiska analyser vill läsa in ett ideologiskt skifte i detta bortser från att vi nu talar om statens mest grundläggande och äldsta funktion. Att som stat värna samhälle och ekonomi. Det är illa att regeringen fortsatt tvekar att göra det som de norska och danska regeringarna redan har gjort, inte för att de är vänster eller höger utan för att de ser statens ansvar.