”Bara så du vet det så står du på vår dödslista”. Det var den lokale KFMLr-ledaren som informerade mig på skolgården. Jag var inte särskilt chockerad, snarare lite smickrad. Samtidigt uppskattade jag artigheten, eller transparensen som vi i dag skulle säga. Det var 1971, mitt under vänsterrevoltens intensiva tid, en tid då en stor del av svenska ungdomsgenerationer sålde ut demokratin och hyllade diktaturen.
För min del nåddes insikten om att vi alltid måste kunna försvara människans rätt om vi vill förbli ett anständigt samhälle. Den insikten kom mer än något annat till uttryck i ett fotografi som jag haft i varje arbetsrum som varit mitt. Den lille judiske pojken i Warszawagettot, med alldeles för stor rock, en keps och kortbyxor. Med uppsträckta händer och två Gestapo-soldater bakom sig med gevären riktade mot honom och hans mamma. Så ser försvarslösheten mot den brutala ondskan ut.
Jag fick det med mig i känslor och kunskap från min familj. Far som med sin far gick i ett borgerligt medborgartåg mot nazismen i Malmö och som många andra av sina kamrater kom att välja försvaret som sin bana, i den tid då Nazityskland och de totalitära krafterna hotade. Under hela sin karriär kom han ihåg dem som inte varit att lita på. De var inte många och gick därför att minnas. För alla andra var det självklart att tillsammans vända sig mot Hotet.
När jag gjorde militärtjänst vid P7 var det på något sätt samma sak. Tanken på att det skulle kunna bli krig kändes teoretisk. Men när jag kom att övas för att kunna leda förtruppen på den första pansarbataljonen, som hade en insatsberedskap på sex timmar, var det en annan känsla vi delade. Om det värsta skulle hända skulle vi vara där på plats, vi skulle börja rulla tillsammans.
Tillsammans därför att det gällde ett hot långt större än politiska meningsskiljaktigheter. Jag vet att det låter pojkaktigt och många kan säkerligen ironisera över det, men det var verkligt. Vi såg det ute i Europa, i de militära hoten och i de diktaturer som en del av vår tids ledande politiker då hyllade för sin förträfflighet trots blodet på händerna.
Det var samma sak med den tidens SSU-ledare. När vi möttes för att tala med varandra stod det klart att det fanns fiender av en typ som gjorde skillnaden i politiska uppfattningar oväsentlig. När det verkligen gäller måste man rulla tillsammans.
Det är därför det är så förfärligt att det nu har blivit en normalitet att påstå att politiska motståndare öppnar dörren för fascism, nazism och auktoritärt styre, av skälet att de vill bilda en annan regering med ett annat parlamentariskt stöd.
Det hade varit en sak om det varit Twitter eller i buskpropagandan. Men Sveriges statsminister, vars parti under årtionden stöttats av Vänsterpartiet och VPK, hävdar faktiskt att ett regeringsskifte skulle riskera att Sverige blev ett auktoritärt samhälle med fascistiska eller nazistiska idéer som drivkraft.
Dessutom hävdar han att oppositionens majoriteter i riksdagen strider mot demokratins grundtanke och balans, som om det faktum att riksdagen står över regeringen skulle strida mot grundlagens verkliga tanke. Och att svensk demokrati undergrävs av att Moderaternas partiledare talar med Sverigedemokraternas.
Om demokratin satt så löst i Sverige vore det verkligen en katastrof för oss alla, men det vore också en ursäkt för andra länders regimer att utpeka sin opposition som illegitim, driven av hatfyllda svansar och kräva att den rättar in sig i ledet.
Det är falskt. Sverige står inte på gränsen till fascism och nazism. Svenska folket är stabila demokrater. Vi har våra extremister men vi kommer ihåg dem.
En statsminister som dömer ut en majoritet som går hans vilja emot som en hop på väg mot diktaturens mörker, skadar sitt lands demokrati. Den dag diktaturens krafter hotar oss på riktigt finns ingen som vill lyssna. Sverigedemokraterna är inte ett konservativt parti, som de själva liksom delar av medierna vill hävda, utan ett nationalistiskt och på många sätt trångsynt parti. De är heller inte nazister. Vet man något om vad nazismen är liksom vad antisemitism innebär, aktar man sig för att missbruka begreppen.
Är man dessutom företrädare för att parti som de facto och under lång tid har tillåtit antisemitism att existera i det egna partiet, inte minst i den stad som en gång tog emot danska judar på flykt men som i vår tid blivit känd över hela världen för judars otrygghet, borde man än mindre försöka spela det antisemitiska kortet mot de partier som under decennier stått starkast i att värna inte bara judars rätt i Sverige utan också den judiska staten Israels rätt att existera.
Så går vi mot ett nytt år. Det kan om det värsta händer leda till att vi slutgiltigt förlorar känslan för innebörden av begreppen nazism, extremism och antisemitism. Vilka som vinner på det är lätt att inse. Det blir också ett budskap till världen att i Sverige sitter demokratin löst eftersom oppositionen inte är demokratiskt legitim. Så blir vi alla svagare när vi ska försvara demokratin mot dess verkliga fiender.
Eller så säger vi, nej, vi står tillsammans, vi har våra politiska motsättningar men över dem står något viktigare som är gemensamt och när det hotas, då rullar vi tillsammans.