Det faktum att den socialdemokratiska riksdagsgruppen nu säger nej till den utvecklade stabilitetspakten innebär att man säger nej till att Sverige ska säga nej till budgetregler som motsvarar de som bidragit till att göra den svenska ekonomin stark.
Det är konstigt att höra företrädare för detta parti nu argumentera emot att Sverige ska gå med inte på grund av de regler som ska gälla utan för att vi inte får samma inflytande på euroländernas ekonomiska politik som euroländerna själva.
Utanför kommer vi däremot förlora ett viktigt inflytande över utvecklingen av finans- och budgetpolitik i EU. Det vill säga de säger nej till inflytande över det som gäller helheten och därmed oss själva på grund av att vi inte får delta i de möten som gäller för bara just euroländerna. Socialdemokratins kris beror inte på enskilda personer utan på en ovilja att agera konsekvent. Det kan hända att detta beslut kan komma att förändras liksom frågan om Libyeninsatsen. Den innehåller nämligen samma motsägelser som då. Men nu utan partiledare.