Det handlar om Förintelsens systematiska och industriella mordprocess på över sex miljoner judar. Sammantaget antas 30 miljoner människor ha dött som en direkt följd av Hitlertysklands krig och brott mot mänskligheten. Det handlar om Maos styre i Kina, där man räknar med att mellan 40 till 70 miljoner dog som en direkt följd av förtryckets metoder och avrättningar.
Förstår man inte vilken ondska som ligger bakom dessa ideologier, är det lätt att man relativiserar de ideal som låg till grund för mördandet. Det är i grunden oförlåtligt och suddar ut gränserna mellan civilisation och barbari.
Ibland görs det för att ta till kraftuttryck – du är som en nazist eller fascist. Ibland kommer det från en statsminister, som på fullt allvar hävdar att ett regeringsskifte är ett hot mot demokratin. Andra gånger används det för att bildligt försöka understryka det allvarliga, som när Åsa Romson (MP) 2015 jämförde flyktingars drunkningsdöd i Medelhavet med Förintelsen. Ibland är det chic revolutionsromantik som en yster dans på offrens lik, ibland är det en iver att demonstrera allvar och radikalitet, utan att förstå vart den radikaliteten leder även denna gång.
Vi har sett det de senaste månaderna när Miljöpartiets företrädare hävdar att oppositionen inte är riktigt legitim, eftersom den är ”blåbrun”. Det vill säga nazistiskt influerad. Sverige skulle få en nazistisk politik är budskapet.
De som har följt svensk politisk debatt genom åren, och inte bara sprungit omkring på dess spelbräde, torde veta att med Moderaterna, Kristdemokraterna och Liberalerna kommer inte någon politik som ens står i närheten av det brunas färgskala. Det är dessa partier som har stått för det individuella och frihetliga, och mot det statliga och majoritetens rätt att undergräva minoritetens frihet.
Det är brist på kritisk granskning som gjort detta möjligt, men det är också en förflackning av begreppens betydelse. Jag har ingen lust att försvara Sverigedemokraternas politik, men vet man vad nazism är och har den minsta respekt för begreppet kallar man dem inte nazister. Lika lite säger man att politiska motståndare tillhör gruppen av massmördare och totalitära despoter.
Då förlorar alla begrepp sina värden och vår förmåga att skilja mellan det totalitära föraktet för människors liv blandas med våra åsikter om det bigotta, inskränkta eller helt enkelt det för tillfället politiskt inkorrekta.
När man tappar begreppens betydelse blir det lätt att relativisera våldet och aktionen. När Miljöpartiets företrädare i Europaparlamentet roade sig med tanken på global despoti eller när andra ledande miljödebattörer menade att det var dags för en ”demokratipaus”, beror det på att man glömt, inte förstått eller önskar relativisera en avgrundsskillnad mellan demokrati och diktatur.
Och när så kallade gröna aktivister, i strid med all flygsäkerhet, stormar flygplatser hjälper det inte att man tror sig ha goda syften. Det sker likväl i förakt för andra människors liv och säkerhet, i tron att idealen ger rätt till våld.
Extremismen verkar närmare dem än vad de förstår vilket kan bero på att de inte förstår extremismen. Men bara för det är man inte grönbrun. Det är illa nog med naivitetens blåögdhet. Det hotar frihetens värden och även vår fredliga del av världen.