Det som är slående med dem som ivrigt argumenterar emot Nato, som i Per Blomquists och Holger Larssons svar till min artikel, är deras ovilja att skilja på frihet och ofrihet, demokrati och diktatur. Det finns i deras värld inga nyansskillnader mellan västvärldens demokratier och ett auktoritärt Ryssland.
Ryssland har i snart fyra år bedrivit krig i Ukraina, hotat sina grannländer, fängslat sina egna medborgare och övat anfall i Östersjöregion. Med detta har regimen visat sig vara beredd att använda militära medel för att stärka sin egen makt. Utan medlemskap i EU och Nato hade våra baltiska grannländer sannolikt råkat ut för samma öde.
Att ingå i en försvarsallians med Frankrike, Tyskland och Norge kan knappast ses som en krigsförklaring mot Ryssland, utan ett skydd av den frihet och fred som vi i Sverige länge har tagit för given. Likaväl som vi har ett nära europeiskt samarbete genom den Europeiska unionen har vi ett nära transatlantiskt samarbete genom Nato. Det måste vara upp till varje land att själv utforma sina samarbeten utan att utsättas för hot.
Det är bara för regimer som den ryska som samarbeten mellan demokratier kan ses som ett hot, eftersom denna typ av allianser minskar deras möjlighet att expandera sina territorier genom krigföring. Samarbetena bidrar till att värna demokratins värderingar. Och eftersom Nato är ett mellanstatligt samarbete fattas alla beslut med enhällighet.
Om Sverige visar solidaritet med våra grannländer bidrar vi till ökad stabilitet i regionen, till skillnad från den osäkerhet som uppstår utan allians. Det borde vara en självklarhet att vi som demokrati är solidariska med andra demokratier för att skydda medborgares frihet, särskilt om vi förväntar oss av dem att göra samma sak för oss.