Putin, Assad, Iran, islamistisk terror, sönderfall i Nordafrika och i Mellersta Östern, Isis, Le Pen, Trump, krig i Ukraina, ryska bombningar i Syrien, Kinas all större krav på inflytande och makt, klimatfrågan, ett svagt USA och behovet av en fördjupad inre marknad, ett europeiskt digitalt ledarskap i den förändring som nu transformerar världsekonomin, inget av detta är argument för att någon ska lämna EU men helheten understryker hur viktig sammanhållningen är.
Den här veckan kom för min del att handla om banklagstiftning, ekonomisk politik och den digitala agendan men kanske än mer om den brittiska frågan. I vår interna arbetsgrupp i EPP gick vi igenom förhandlingsresultatet, som även om eftergifterna är betydande inte kan sägas sälja ut Europas själ men däremot hålla samman dess kropp, om man får uttrycka det så. För många är eftergifterna stora, för andra kanske mindre, och ser man till vad frågan i sin helhet handlar om är de i högsta grad rimliga.
Ett Storbritannien som lämnar EU skulle leda till skador för säkerhet, stabilitet, beslutsförmåga, geopolitisk styrka och ekonomisk kraft som skulle drabba både Storbritannien och övriga EU. I den debatt som vi höll i plenum utvecklade jag detta med att frågan inte bara handlar om EU utan om det Europa som formats de senaste 25 åren. Vår säkerhet, vår förmåga att hävda gränser, att stå emot rysk påtryckningspolitik, att kunna bidra till stabilitet i vår omvärld, att fortsätta utveckla den inre marknaden, att hantera klimatfrågan likaväl som flyktingfrågan. Alla dessa utmaningar finns där oavsett EU eller ej men det är helt klart att inget land kan hantera dem ensamt.
Det är heller ingen tillfällighet att det är just de aktörer som hotar den europeiska stabiliteten och sammanhållningen som mest skulle glädjas åt ett brittiskt utträde. Putin, Assad, den iranska ledningen liksom alla de krafter som vill vända Europa mot nationella motsättningar och främlingsfientlighet. Allt detta är hot mot oss alla och mot Storbritannien. Storbritannien har gått i krig för att värna demokrati och frihet i Europa just på grund av hot av de slag som vi ser växa fram i dag. Det vore ett oproportionerligt misstag att försvaga det fria Europa för att man är missnöjd med den byråkrati som växer fram i alla samhällssystem. Och det som är skrämmande är att det inte finns någon på Nej-sidan som vet vart man hamnar efteråt.
En del drömmer förmodligen om svunna tiders imperium men det tillhör de svunna tiderna. Vare sig Indien eller Australien kommer att fylkas kring Storbritannien vid ett utträde, snarare kommer ett ökat fokus mot det övriga Europa växa fram. Samma gäller USA. Storbritanniens starka roll i Europa hänger både samman med det ansvar man historiskt tagit för europeisk säkerhet och frihet men också i vår tid med att man är ett starkt land i EU. Utanför EU blir man ett svagare land.
Man hamnar utanför de ekonomiska och finansiella marknader som man varit ledande i att utforma och man hamnar utanför samarbete om säkerhet, utrikespolitik och Europas grannskap.
En del tänker sig en norsk modell men glömmer att med den norska modellen är man visserligen inne i den större delen av den inre marknaden men utanför beslutsfattandet. Det innebär att besluten kommer att fattas i Bryssel och Strasbourg utan britter men med dominans av fransmän, tyskar och italienare.
Andra tror en tullunion är något men förtränger att då är man utanför den inre marknaden med en tillgång till handel som EU bestämmer. Eller frihandelsavtal, med EU så som EU har med länder i andra världsdelar. Alla dessa frihandelsavtal har sina fördelar men väldigt stora nackdelar jämfört med den inre marknaden. Det innebär nämligen att varor och tjänster kan säljas i EU om de uppfyller europeiska krav. Men annars får de stanna hemma. När det gäller den finansiella sektorn innebär detta ett utanförskap som kommer att försvaga London, även om London City förblir stort. Men Shanghai och New York kommer vara de stora vinnarna, liksom lite grann Frankfurt och i viss mån Stockholm. Men för Europa blir det i sin helhet en förlust.
Oavsett dessa alternativ så kvarstår faktum att de inte hjälper när det gäller Putins försök att dela Europa, terrorismen, islamismen, flyktingkrisen, sönderfallet i Mellersta Östern och Nordafrika lika lite som att stå emot ryska påtryckningar mot enskilda stater. Ett EU utan Storbritannien kommer bli svagare gentemot Putin och förmodligen mer eftergivet. Då växer hoten mot den säkerhetsordning som varit ett resultat av brittiska och många andras ansträngningar, och som har kostat både kött och blo
Flyktingfrågan blir inte mindre för någon om Storbritannien lämnar. Men Storbritannien blir ensammare även när det gäller att hantera denna fråga. Frågan om hur man ska hantera miljoner människor som lämnat sitt hemland handlar inte bara om asylhantering utan om gränskontroll och samarbete med bland annat Turkiet. Storbritannien kan förvisso vända världen ryggen men flyktingfrågan finns där ändå.
Det är noterbart att när dessa utmaningar diskuteras deltar sällan de som driver utträdeskraven eller som önskar att Storbritannien lämnar. Le Pen känner inga bekymmer utan vill gärna ge in inför Putin och bryr sig inte om flyktingfrågan i tron att en antimuslimsk politik ska minska terrorhot i det franska samhället. De brittiska politiker som driver utträdet redovisar vare sig vart man ska ta vägen eller hur de ser på Europas utmaningar.
De upprepar oftast gamla skrönor om EU-byråkratin som har fått sitt eget liv. Och många av dem har liksom så många andra rätt i att byråkrati måste bekämpas, att beslut ska fattas så nära medlemsländerna som möjligt. Men de glömmer att det brittiska samhällets problem mycket mer beror på att man sitter fast i gamla traditioner som för oss ter sig spännande men som för britter är hindrande för moderniseringen. Det har sina poänger att höra en brittisk lord hävda att EU har ett demokratiskt underskott när han diskuterar frågan i överhuset eller när en brittisk politiker understryker hur viktigt det är att hålla samman den brittiska unionen.
Sanningen är att både britter och svenskar skulle kunna sända elitlag till byråkratins Olympiska spel, men utanför EU skulle vi båda hamna i det mischmasch som skilda nationella regleringar innebär.
Men allra viktigast är att vi för en politik som motverkar detaljregleringar, öppnar upp för frihet och marknadsekonomi, gemensamma beslut där vi gemensamt måste stå starka. Det kan inget fördrag eller konstitution hjälpa oss med. EU är ingen maskin som ger rätt beslut utan just en demokrati som ger beslut vi kan gilla och ogilla. Men det är ingen tvekan om att det är friheten, de öppna marknaderna, den fria handeln, brottsbekämpningen och stödet till omvärldens framväxande demokratier som dominerar när det gäller politiken. I den delen är jag mer bekymrad för den politik som i dag förs i Sverige än den som vi med bakslag och framgångar formar för EU. Och det löser vi inte genom att se över regeringsformen.