En del problem och utmaningar är av den karaktären och magnituden att de inte har några enkla lösningar. Vi kan bara försöka göra så gott vi kan för att hantera och leva med problemet och göra det så litet vi kan. Det gäller krigen som pågår, svälten och sjukdomarna som drabbar människor och det gäller en lång rad andra former av mänskligt lidande.
Den långsiktiga utvecklingen är mer avgörande än de kortsiktiga insatserna. Det får inte innebära att vi försummar de kortsiktiga insatserna. Varje människa som får hjälp och kan leva ett bättre liv är en framgång. Och varje gång vi kan hjälpa ska vi känna glädje.
Men det får inte leda oss till att vi därmed tror oss ha löst det större problemet. Svälten i världen bekämpas inte genom vår biståndspolitik eller vårt stöd till dem som drabbas av svälten. Det hjälper dem som får stödet och biståndet kan ge grund för en bättre utveckling. Men världssvälten bekämpas genom den långsiktiga utvecklingen av en öppen ekonomi. Globaliseringen och fri handel har bekämpat och besegrat fattigdom i stora delar av världen på ett sätt som bidrag och bistånd inte har lyckats med.
Krigen på vår jord är just nu så många och så allvarliga att vi ser stora tragedier sätta sina spår i hela regioners möjlighet till utveckling. Det gäller i Mellersta Östern liksom i många delar av Afrika, för att inte glömma Rysslands krigföring i Ukraina.
ISIS och den syriska regimen utgör i dag ett hot mot mänsklig civilisation i denna del av världen men också mot säkerhet och fred varthän ISIS siktar. Och det gäller Europa och det gäller Sverige. Assads terror och massmord i Syrien är unikt i sitt förakt för människoliv och för hur många människor som förlorat livet. Talibanernas konsekventa grymheter mot civilbefolkning i Afghanistan är en verklighet som det internationella samfundet inte har kunnat få stopp på. Och så vidare. Mali. Norra Nigeria. Kongo. Sudan och Sydsudan. Eritrea. Irans hot mot sin omvärld och mot Israel.
Och så har vi den fortsatta fattigdomen, trots globaliseringens och marknadsekonomins segrar, framförallt där globalisering och marknadsekonomi inte når.
Det är inga problem vi kan lösa men vi kan försöka bidra till deras lösning genom en konsekvent och långsiktig politik präglad av säkerhet, öppenhet och tydliga krav på dem som vill vara en del av världssamfundets samarbete och möjligheter.
Detsamma gäller de flyktingvågor som alla dessa konflikter och som fattigdomen skapar. Vi gör göra vad vi kan för att hjälpa dem som kommer till oss och ge dem skydd från terror och förföljelse. Men vi får inte förledas tro att det löser problemet. Det är långt större än så.
Flyktingproblemet är större än de som kommer till oss eller till andra delar av Europa och det kommer oundvikligen förbli så. Det gäller de miljoner som lever i flyktingläger, under svåra och livsfarliga villkor. Det gäller dem som inte lyckas fly utan som är instängda i krigszoner och inte kan ta sig därifrån. Och det gäller dem som drabbas direkt av kriget, av bomber, avrättningar och massvåldtäkter. De är ännu fler än de som har lyckats fly.
När det gäller de som kommer till Europa och till Sverige är problemet och utmaningarna större än att välkomna dem och påminna om vår skyldighet att skydda människor på flykt. Vi behöver en integration och en möjlighet för människor att arbeta och bo, liksom att komma in i det svenska samhället även vad gäller de grundläggande värderingar som gör vårt samhälle öppet. Det är inte ett problem som löses genom det kortsiktiga.
För att göra det senare måste vi förändra och utveckla vår arbetsmarknad. Det måste bli lättare att få jobb och vi måste göra det lättare för fler jobb att växa fram. Vi behöver avveckla en bostadspolitik som i decennier varit ett ständigt och upprepat misslyckande och där ingen tvekan finns om att det är systemet som leder till misslyckandet, köer, svarta marknader, skenande andrahandspriser och stigande fastighetspriser. Vi måste se till att alla de som kommer hit för att få skydd av svensk lag får det, inte bara till namnet utan också i verkligheten samtidigt som vi bekämpar dem som kommer med syfte att sprida sin konflikt till vårt samhälle.
Vårt samhälles civilisation handlar både om vår vilja och vår förmåga att ge människor skydd och om vår förmåga att upprätthålla våra grundläggande värden.
Men det gäller också vår förmåga att bidra till att de som flyktingar i grannländer till konflikterna. De har en mycket värre situation. Att hjälpa dem minskar inte vårt ansvar för att ta emot dem som kommer till Sverige men det omvända gäller också.
Och så har vi dem som dag efter dag är prisgivna till terror och en grym krigföring. Deras liv går inte att rädda med våra hjälpinsatser vare sig här eller där. Deras liv är beroende av att det internationella samfundet sätter stopp för mördandet och terrorn. Det är dessa som är de allra flesta och det är ur den terror som de lever som flyktingvågorna kommer. Både de som lever i flyktingläger i grannland och de som lyckas ta sig vidare.
Europa måste nu på en gång göra flera saker. För det första måste vi se till att flyktingmottagning följer de regler och lagar vi har. Det är en rättighet vi har gentemot dem som flyr. Och det är en skyldighet mot alla dem som inte kan göra det att vi skyddar just dem som har skyddsbehovet inom ramen för de regler och lagar vi har. När vi släpper på kraven att registrering ska ske i ankomstlandet förlorar vi förmågan att hantera det stora problemet och förlorar också kontrollen över det som behöver göras.
När Tyskland ena dagen sa att man inte längre ställde krav på registrering i ankomstlandet öppnade det upp en utveckling där Europa inte längre hade ett europeiskt mottagande. Det blev tvärtemot en gemensam flyktingpolitik. Och det ledde efter bara några dagar till en situation som inte ens Tyskland kunde hantera, och stängda gränser med risk för att Schengensamarbetet läggs på is. När flyktingar transporteras genom Danmark utan registrering för att ta sig till Sverige faller samarbetet också samman. Det bortser från skyldigheten att dela ansvaret och det bortser från att Danmark är ett av världens rikaste länder.
Och det leder till en flyktingvåg som vare sig Tyskland, Sverige eller Europa kan hantera. Utan att vi löser problemen där de många flyktingarna finns och där de som inte kunnat fly går under.
Vi i form av Europa och Sverige måste försöka hjälpa så många vi kan. Men vi måste göra det på många sätt. För det första genom en generös flyktingmottagning men med de regler som en reglerad flykting- och invandringspolitik bygger på. Det innebär att vi inte kan hjälpa alla men det kan vi inte på något annat sätt heller på grund av problemens och tragediernas omfattning. Men vi kan hjälpa dem vi tar emot och som är flyktingar. Och det är många.
För det andra en fördelning av ansvaret i Europa. Om hela Europa hjälper kan vi hjälpa fler. Det innebär att vi måste hålla oss till regler om registrering och första ankomstland. Vi får hjälpa de länder som har störst ankomst av flyktingar och vi får hantera situationen utifrån vad som är möjligt men det måste bygga på ett gemensamt ansvar.
För det tredje måste vi mobilisera mer stöd till dem som är på flykt i grannländerna. Det kan inte ske istället för vår egen flyktingpolitik som många tycks mena men det är likväl nödvändigt.
För det fjärde måste vi motverka kriget och brutaliteterna. Det handlar om att med militära medel möta och stoppa dem som vill mörda, avrätta, bomba och våldta för att upprätta eller upprätthålla en totalitär och grym regim över människor.
Ingen av alla dessa insatser löser problemen vi ser men måste vara vårt sätt att hantera de tragedier som nu utspelar sig inför våra ögon. Det allvarliga är att vår diskussion om hjälp och ansvarstagande nu mer handlar om dem som har flytt från det värsta än dem som är mitt uppe i det. Det är en hjälp till dem vi möter men hjälper inte mot den stora tragedin. Vi måste kunna göra både och. Vi kan inte hjälpa alla men hjälpa många. Ge skydd till dem som flytt och skydda dem som inte kunnat fly.
Det kräver både realism och idealism. Båda blir starkare av varandra.