Frågan om beskattningsrätt kom upp då förhandlingarna om EU:s långtidsbudget snart inleds. Det är en utdragen process där de traditionella skiljelinjerna mellan socialdemokrater, konservativa och liberaler i Europaparlamentet inte gäller. Utan allt för många, från höger till vänster, ser det snarare som ett politiskt självändamål att kräva mer pengar till EU, i den glada tron att det löser inte bara Europas problem utan också alla de nationella problem som man då kan hantera tillsammans. Det är självfallet fel eftersom medlemsstaternas politik handlar om allt från skola till försvar, medan den gemensamma handlar om forskningspolitik, jordbruk och EU:s yttre gränser.
Ett annat problem med den europeiska budgetpolitiken är att den till stor del handlar om de olika institutionernas självbild, snarare än om budgetpolitiskt ansvar. Kommissionen vill ständigt öka budgeten men har ingen beslutsrätt. De agerar i den processen som vilken myndighet som helst som äskar mer pengar. Parlamentet brukar i sin tur öka på kommissionens förslag, med ett mindre fåtal som röstar emot. Medlemsstaternas regeringar håller däremot hårt i sina pengar oavsett om de är vänster eller höger. Där finns då motkraften mot spenderarivern, vilket brukar leda till att slutresultatet också blir relativt bra.
Denna gång har budgetprocessen dock blivit svårare eftersom Storbritannien lämnar, med större minskning av inkomst än av utgifter som följd. Men det kommer med stor sannolikhet efter många förseningar sluta med en långtidsbudget som ligger på ungefär 1 procent av medlemsländernas gemensamma BNP. Några saker skulle dock behöva förändras;
För det första hade det varit bra om kommissionens budgetförslag, som är utgångspunkt för alla förhandlingar och beslut, redan från början präglades av hård budgetprövning istället för av överbud inför en kommande förhandling.
För det andra vore det därför lämpligt med ett självständigt budgetkontor som genomförde utgiftsöversyn och budgetprövning som grund för kommissionens förslag och de förhandlingar som sedan följer.
För det tredje vore det rimligt om svensk debatt om budgeten handlade om hur vi vill se dess prioriteringar och de bidrag till Europa den ska stå för, istället för att den betraktas som ett nödvändigt ont utan mening. Det är fördummande, då EU-budgeten med sina olika program har stor betydelse för Sverige.
För det fjärde vore det bra om – nu när britterna slutgiltigt lämnar – det genomförs en mer organiserad systematisk utgiftsöversyn, där målet är att på både kort och lång sikt frigöra resurser som gör det möjligt att hålla enprocentsnivån av BNP.
För tron att man löser problem med att ge EU-kommissionen och parlamentet mer pengar än som finns – från länder som redan har stora budgetunderskott – genom att ge dessa institutioner beskattningsrätt är både ansvarslöst och farligt. Det drabbar medborgarna som får betala mer och på sikt också förtroendet för EU som organisation. Därför bör Sveriges regering släppa tanken på en gemensam EU-skatt, för att istället börja fokusera på hur befolkningen ska få ut så mycket som möjligt av sina redan skattade pengar.