Är snart på väg att avsluta det sista gemensamma mötet med Europaparlamentets och det kroatiska parlamentets gemensamma kommitté, det sista eftersom det inte längre finns något förhandlingsarbete att förankra, övervaka och driva på när Kroatien den första juli i år blir medlem i EU. Och nu inriktas diskussionerna på vardagen och verkligheten efter medlemskapet.
I min inledning igår påpekade jag att det som hitintills varit förberedelsearbete nu blir fortsatt arbete. Det gäller kampen mot korruption som inte får avstanna, liksom insatserna mot brottslighet och inte minst reformarbetet för tillväxt. Och det är det senare som vi nu behandlar med det gnistrande Adriatiska havet utanför mötesrummet.
Inte förvånande är det i detta land med det förflutnas politiska kultur en tendens till att mer diskutera byråkratins processer för tillväxt snarare än tillväxtens reformer som sådana. Och det är just därför dessa diskussioner är viktiga, för att lyfta fram skilda perspektiv och förutsättningar.
Och det behövs inte bara här. I den svenska debatten kommer allt fler socialdemokrater ut med tankar på att Europas problem nu beror på att vi minskar de underskott fört oss in i krisen.
Tanken på att det är underskott och ökade offentliga utgifter som kan hjälpa skuldtyngda ekonomier att växa förbiser det enkla faktum att det var just denna förhoppning som förde dem djupare in i krisen. Och det bortser från frågan hur utgifter som inte kan finansieras ska finansieras. Tillväxten kommer genom reformer som attraherar investeringar och skärper konkurrenskraft. Inte genom att skjuta de svåra besluten framför sig. Det gäller i Kroatien och det gäller i Frankrike liksom i Sverige.