Så har då ytterligare en vänsterregering i Europa fallit. De spanska socialisterna gjorde det sämsta valresultatet någonsin och borgerliga Partido Popular sitt bästa. Under ledning av Mariano Rajoy får partiet egen majoritet och kan genomföra sitt program med strukturreformer för budgetbalans, tillväxt, företagande och jobb.
Det spanska valresultatet var ytterligare en bekräftelse på en tydlig trend i dagens Europa. Vänstern har svårt att formulera svar på nutidens utmaningar. Deras politik är en fortsättning på den som ledde oss in i krisen. Det är ökade bidrag, ökade utgifter och motstånd mot reformer för en vitalare arbetsmarknad, för ökad konkurrens och nytt företagande. Även nu mitt i krisen uttalar man att det är genom ökade utgifter och offentliga investeringar som kräver ännu mer upplåning som är lösningen på problemen.
Mer övergripande kan man säga att det socialdemokratiska löftet om att staten genom sina utgifter och sin kontroll över medborgarnas välfärd garanterar tryggheten har förlorat sin trovärdighet och attraktion. Tryggheten måste bygga på förmåga att skapa välstånd och välfärd och på öppenhet för de enskilda människornas bidrag genom arbete och företagande liksom deras egna val och ansvar.
Det är en omvänd agenda mot den som under årtionden varit socialdemokratins; en stor offentlig sektor och löften om trygghet genom bidrag.
Socialdemokratiska partier runt om i Europa står vilsna inför utmaningen att leverera välstånd och jobb helt enkelt eftersom det inte är politiska beslut som gör det. Europas kris handlar om alltför stora utgifter och en växande skuldbörda och för låg tillväxt . Det är en manifestation av att ökade offentliga utgifter vare sig garanterar trygghet, nya jobb eller ekonomisk tillväxt.
Oavsett stödet för olika besparingspaket finns det en insikt om att enbart stabila finanser, kontrollerade offentliga utgifter och tillväxtreformer kan skapa trygghet till jobb och välfärd.
Efter det spanska valet är det endast tre procent av EU:s befolkning som nu lever i ett land med socialistisk premiärminister. Det är ett radikalt förändrad politisk karta för Europa.
Socialdemokraterna har haft svårt att förnya sig från industrialismens kollektiva strukturer till en dynamisk samhällsmodell för det individualiserade 2000-talet.Inte för att ett modernt samhälle bara bygger på individen utan för att trygghet, gemenskap och värderingar formas av individers engagemang och förmåga att utveckla och ta ansvar.
Det är inte det offentliga och kollektiva som ovanför huvudet på undersåtarna skapar och formar tryggheten utan istället är det individer i sin egenskap av medborgare som formar det gemensamma och tryggheten. Varje enskild medborgare blir allt viktigare för det gemensamma. Det löpande bandets utbytbarhet ersätts i det moderna samhället av oersättliga individer. Det är ett glädjebudskap som är svårt att hantera för en rörelse som har kollektivismen som sin agenda.
Det är ett tecken på den socialdemokratiska idékrisen att mitt i den andra vågen av den största ekonomiska krisen sedan 1930-talet, samtidigt som vänsterns kultursidor förkunnar kapitalismens undergång, så förlorar socialdemokraterna allt mer av sitt fotfäste i Europa. Det är ur detta perspektiv man ska se de svenska Socialdemokraternas kris. Den handlar inte primärt om Juholt, utan om en längre och starkare trend .
Socialdemokratins nedgång har pågått i decennier, sedan de historiska femtio procenten år 1968. Det är ett parti i otakt med tiden, och i dissonans med väljarna där viljan att vinna tillbaka partimedlemmarnas gunst står i motsats till väljarnas krav.
På det viset har Socialdemokratin blivit sin egen Tea-partyrörelse. Och den bilden förstärks av att den socialdemokratiska programkommissionen ska bäras fram av en av de politiker som längst försvarade den gamla socialdemokratiska modellen mot 80- och 90-talets framväxande krav på valfrihet och öppenhet för den enskilde.
För oss andra gäller nu att inse att vårt samhälle inte är färdigt utan genomgår en ständig förnyelse som bygger på och stärker den enskildes engagemang och ansvar, som individ och som del av alla de olika gemenskaper som människor formar.
Men det finns ett än större utrymme för en vision om våra egna samhällen och om Europa som vare sig bygger på besvikelsen eller otillräckligheten hos det gamla utan på idén om att Europa skulle kunna bli ledande när det gäller friheten för enskildas skapande, för samhällen som bygger på en välfärd som formas av människors egna önskning behov med mångfald och öppenhet och som därför kan vara ledande både när det gäller att värna människors fri- och rättigheter och en ekonomi som inte stannar vid att skapa välstånd utan som också låter välfärden utvecklas på medborgarnas villkor.
Där har staten ett ansvar att värna det öppna samhället och människors rätt men samtidigt stå stark för var och en som behöver det offentligas stöd. Det är en politik omvänd till den kollektivistiska agenda som förutsätter att staten och det offentliga styr över vardagen och samhället i sin helhet. En frihetlig agenda utgår istället för allt det medborgare kan uträtta i sina många olika kapaciteter.
Vi är inte där ännu och ännu återstår många år som följer av krisen. I en föränderlig värld kan man bara möta förändringen genom förmåga att förändra. Mångfalden av människors idéer, insatser, förmågor och visioner bildar en mycket större kompetens och kraft än ett fåtals tankar om hur de vill bygga samhället åt det andra. Där ligger socialdemokratins kris och utmaningen för alla oss andra.
Gunnar Hökmark är vice ordförande i Europaparlamentets största partigrupp EPP.