Som ett tecken på att man lyckats med den ekonomiska politiken har regeringen pekat på den växande sysselsättningen. Nu är det självfallet inte så konstigt att sysselsättningen ökar i en högkonjunktur. Men den humla som Göran Persson har talat om när han beskrivit framgångarna är i själva verket en bubbla. Den ökade andelen sysselsatta beror på den växande sjukskrivningen. Sanningen är att andelen faktiskt sysselsatta, när man tar hänsyn till den ökade sjukfrånvaron, inte är en promille högre i dag än för tre år sedan. Det är i en högkonjunktur ett kapitalt misslyckande för den ekonomiska politiken.
Under det senaste halvåret har det börjat växa fram en insikt om att arbetslösheten inte alls är bekämpad. Tvärtom är den hur man än räknar arbetslösheten högre än någonsin i en högkonjunktur. De statistiska talen för den öppna arbetslösheten har minskats ner mot 4% genom att människor har flyttats runt i statistikens tabeller. Kunskapslyftet, förtidspensionering och konjunkturberoende åtgärder har lett till att färre personer finns i statistiken för öppen arbetslöshet. Regeringen har kunnat nå sitt mål om 4% öppen arbetslöshet genom att bara räkna 4 av de cirka 16% som är arbetslösa.
Mot detta har regeringen hävdat att sysselsättningen i alla fall har vuxit mycket snabbt. Det är sant i en bemärkelse. Mellan 1997 och 2000 ökade sysselsättningen med nästan 170 000. Det är i sig inte uppseendeväckande för att vara under en högkonjunktur och gör ingen humla men är likväl en tydlig ökning av antalet personer som har ett jobb. Det motsvarar en ökning av andelen sysselsatta från 74,6% till 77%.
Men räknar man istället med andelen faktiskt sysselsatta blir bilden annorlunda. År 1997 var sjukfrånvaron 3,9% vilket innebär att andelen faktiskt sysselsatta var 70,7%. Och eftersom sjukfrånvaron under denna tid nästan har fördubblats var andelen faktiskt sysselsatta år 2000, tre år senare inte en promille mer, allt enligt regeringens egen utredare Jan Rydh i hans rapport som sjukskrivningens konsekvenser för sysselsättningen.
Det innebär ett dubbelt misslyckande för regeringen som har valt att använda den ökade sysselsättningen som en måttstock för framgången med den ekonomiska politiken. För det första har sjukfrånvaron ökat i en omfattning som är ett välfärdspolitiskt misslyckande med risk för bestående konsekvenser. För det andra har regeringen med sin ekonomiska politik inte lyckats höja andelen faktiskt sysselsatta under tre år av högkonjunktur. Lyckas man inte med det under högkonjunktur kommer man inte lyckas med det när konjunkturen viker. Med en befolkningsutveckling som ger en växande brist på arbetskraft är detta ett direkt hot mot välfärden.
Det innebär också att om regeringen fullföljer en ekonomisk politik som inte ens i högkonjunktur kan höga andelen faktiskt sysselsatta undergräver man välfärdens förutsättningar. Det är dit utgiftspolitiken med vänsterpartiet och miljöpartiet leder. Sverige behöver en reformagenda för tillväxt och förnyelse.
Gunnar Hökmark