Europas ledare har inte orkat ta de beslut som skulle ha gett EU en dynamisk ekonomi. Vi kan fortfarande vända utvecklingen om vi fokuserar på tillväxtreformer och statsfinanser i balans. Men då krävs politiskt mod och ledarskap, skriver Gunnar Hökmark (M).
Bägge dessa delar i den europeiska ekonomiska strategin för 00-talet har misslyckats. Och det är grunden för dagens ekonomiska kris. Det handlar om brist på politisk vilja och politiskt ledarskap.
År 2001 rankade World Economic Forum den genomsnittliga medlemsstaten som världens 27:e mest konkurrenskraftiga ekonomi. År 2010 var snittmedlemmen 36:a. Europas ledare hade inte orkat ta de beslut som skulle ge EU den dynamiska ekonomin. Endast sju medlemsstater förbättrade sin konkurrenskraft under perioden. De andra valde den lätta vägen, som ledde till ofärd, inte välfärd.
Nu upplever vi sviterna av dessa misslyckanden, politiska till sin natur men ekonomiska till sina konsekvenser. Behovet av reformer är därför större idag. De beslut som behöver tas är fortfarande desamma och kräver inga nya beslutsformer och inga nya förändringar av fördraget: statsfinanser i balans och reformer som ökar tillväxten.
Tyvärr ser vi det omvända, när man ena stunden föreslår EU-skatt på finansiella transaktioner, den andra inför hårdare regler för kreditvärderingsinstituten som en lösning på underskottsproblemen och den tredje föreslår nya beslutsformer i stället för att använda de vi har till de beslut som behövs. Det var inte bristen på beslutsformer som ledde till fel beslut eller inga beslut alls. Det var bristen på politisk ledarskap.
Vi kan fortfarande vända utvecklingen om vi fokuserar på tillväxtreformer. Världens största ekonomi är inte USA, och inte heller Kina, utan EU. Trots att vår ekonomi består av 70 procent tjänster omfattar den inre marknaden endast 30 procent av tjänsterna. Vi måste snabba på integreringen så att den åtminstone omfattar 70 procent av tjänstesektorn.
Det skulle förstärka konkurrensen, skapa skalfördelar och bidra till starkare specialisering, precis som skett för varor. Det skulle ge ekonomin en rejäl skjuts, och avsevärt öka européernas välfärd.
Vidare krävs det rejäla steg mot en friare internationell handel. Precis som världens 50 fattigaste länder fick fri tillgång till den inre marknaden, bör de arabländer som kastar av sig förtryckarna erbjudas betydande frihet att exportera till EU. Ett sådant initiativ skulle bidra till förstärkt dynamik även i den europeiska ekonomin.
Ur ekonomisk synvinkel är dock följande två reformer av lika stor vikt:
• Enligt en studie från tankesmedjan ECIPE skulle en transatlantisk frihandelszon öka den gemensamma BNP:n i EU och USA med 180 miljarder dollar inom en femårsperiod.
• Dessutom bör WTO:s Doharunda avslutas. Det skulle öka den globala BNP:n med 300 miljarder dollar, men det kräver att EU grundligt förnyar sin jordbrukspolitik.
EU:s budget bör göras om i grunden; från bidragsbudget till tillväxtbudget. En långt större andel borde läggas på forskning och utveckling, i stället för regional- och jordbruksbidrag.
De huvudsakliga tillväxtreformerna måste dock genomföras på nationell nivå, i medlemsstaterna. Där sätts merparten av villkoren för tillväxt, företagande och jobb.
Sveriges väg de senaste 20 åren kan vara en inspirationskälla. Vi har såväl starka statsfinanser som god konkurrenskraft. Vi har också klarat krisen bättre än de flesta.
Endast ekonomisk tillväxt kan ta EU framåt. Men för att en sådan dagordning ska bli verklighet krävs att de politiska ledarna i Europa ställer sig upp och säger: Vi vet vad vi måste göra, vi har modet att göra det och vi kommer att bli återvalda efteråt.
GUNNAR HÖKMARK (M)
europaparlamentariker, vice ordförande i Europaparlamentets största partigrupp, EPP-gruppen