Det tyska beslutet om att avveckla kärnkraften till 2022 sätter det tyska samhället i samma hopplösa och meningslösa årtalsexercis som en gång det svenska. Hopplöst därför att nya energiformer inte uppfinns eller utvecklas på grund av årtal och meningslöst eftersom det är energipolitiken och den europeiska inre marknaden som skapar förutsättningar för energiproduktionens utveckling, inte ensidig stoppolitik. Det har det svenska samhället tydligt fått erfara.
Men det finns en viktig skillnad mellan Sveriges tidigare årtalsexercis och den som nu Tyskland träder in i. Den svenska avvecklingen var hela tiden beroende av tillförseln av svensk energiproduktion. Inte bara för att detta var en del av beslutets inriktning utan också för att den energipolitiska verkligheten var sådan. Det fanns ingen gemensam el- eller energimarknad. Ledningskapacitet och marknadsförutsättningar då var sådana att vi i grunden, även med import och export, var beroende av vår egen produktion.
I dag har vi en gemensam elmarknad. Den är fortfarande inte helt och hållet genomförd och det kommer ta tid innan ledningskapacitet är sådan att den är gemensam i praktiks bemärkelse och inte bara i politisk. Den tyska avvecklingen kommer att skapa ett stort underskott i centrum för vad som är dagens och morgondagens gemensamma europeiska elmarknad.
Det finns goda skäl till varför den ska vara gemensam. Den moderna energiproduktionen är inte så enkelt baserad som den har varit under decennier.
För det första är investeringar marknadsbaserade på ett sätt som de inte var tidigare när monopolister med hjälp av skattefinansierade investeringar kunde bygga upp den produktionskapacitet man helt enkelt ville ha.
För det andra är produktionsformerna mer varierande och kräver en större marknad för att kunna bli lönsam. Vindkraft måste användas när den produceras, och kräver då en större marknad för att det ska finnas en efterfrågan som kan konsumera den.
För det tredje är politiken mot växthuseffekten en avgörande utmaning för framförallt energipolitiken. En energipolitik som avvecklar koldioxidfri energiproduktion kommer att drabba Europas och inte bara Tysklands förmåga att leva upp till EU:s mål om att minska utsläppen till 2020 med minst 20%. Varje ny energiproduktion som nu ska investeras i Tyskland kommer att ersätta kärnkraft, som står för 25% av landets elproduktion. Det innebär allting annat lika att vindkraft inte ersätter kolkraft utan att vindkraft och kolkraft kommer att ersätta kärnkraft. Detta är en ansvarslös hållning sett ur perspektivet av att minska den globala växthuseffekten.
Det vore en sak om beslutet att avveckla kärnkraften vore baserad på en analys av kärnkraftsolyckorna i Japan i samband med tsunamin eller på de stresstest som EU har beslutat att europeisk kärnkraft ska genomgå. Men så är det inte. Det är en eftergift till den opinion som olyckorna och tsunamin har skapat snarare än till de brister för tysk eller europeisk kärnkraft som de eventuellt skulle kunna visa på.
Det är just den typen av naturkatastrofer som tsunamin var som växthuseffekten i sina allvarligaste scenarier riskerar att leda till. Det är en ironi att den naturkatastrofen nu motverkar våra försök att förebygga än större.
Det tyska beslutet kommer nämligen att påverka Tysklands inställning till hur Europa och EU ska agera globalt liksom till hur vi ska skärpa reglerna inför framtiden och sätta målen högre.
Tyskland kommer milt talat inte driva på för skarpare krav. Däremot kommer man tillsammans med andra att minska på ambitionerna. I en värld där man sannerligen inte är ensamma om att vilja detta innebär detta mer än något annat ett bakslag för vår tids viktigaste miljöarbete samtidigt som det ställer krav på hur den inre elmarknaden ska utformas i sina nästa steg. Ett Tyskland som skapar ett större beroende till omvärldens, till exempel Rysslands gasproduktion, gynnar vare sig europeisk miljöpolitik eller säkerhetspolitik och kan snarare drabba europeisk industri med högre elpriser.
Den tyska regeringens besked är inget framsteg för vare sig europeisk energipolitik eller miljöpolitik.