Libyens demokrater behöver omvärldens stöd
Med Tripolis fall står Nordafrika och Mellanöstern återigen och väger. Och återigen är det vår skyldighet att göra vårt yttersta för att den goda vågskålen ska väga över. Det skriver Gunnar Hökmark, moderat Europaparlamentariker.
Även om ingen i nuläget vet var Ghadaffi befinner sig står det klart att ytterligare en blodbesudlad arabisk diktator har fallit. Den arabiska socialismens kanske grymmaste gestalt – länge kamrat med svenska socialdemokrater – styrde landet med järnhand i över 40 år. Tack vare ett historiskt beslut i FN kunde NATO, med svenskt stöd, upprätthålla ett flygförbud så att Ghaddafis massaker på den egna befolkningen förhindrades. I förlängningen kunde förtryckaren inte heller behålla sin maktställning. Det libyska folkets frihetslängtan och beslutsamhet blev för stora.
Den arabiska våren har fått förnyad kraft. Nordafrika och Mellanöstern står återigen och väger. Och återigen är det vår skyldighet att göra vårt yttersta för att den goda vågskålen ska väga över. Både för libyernas skull, och för arabvärlden som helhet.
Nu gäller det att omvärlden – frihetens vänner i bred bemärkelse – ger det libyska folket allt stöd det behöver, nu när det för första gången fått möjlighet att välja sitt eget öde. Nu gäller det att se till att utvecklingen leder mot demokrati, rättsstat och ett öppet samhälle. Så att fria och hemliga val kan hållas, så att ett rättssamhälle kan byggas upp, så att ett civilt samhälle värt namnet kan växa fram. Det bör handla om såväl ekonomiskt stöd och kompetensöverföring som fortsatta garantier för säkerheten.
Här har grannen EU en central roll att spela. Genom stöd till demokratiska institutioner, genom tydliga krav och genom öppenhet för samarbete kan de grupper som vill ersätta en diktatur med en annan hållas i schack samtidigt som de som vill demokrati och frihet kan stärkas.
Men det gäller som sagt också för resten av de befolkningar som slåss mot sina tyranner i arabvärlden. I Syrien har tusentals människor mördats av Assad och hans säkerhetsstyrkor. De syrier som kämpar för frihet och värdighet i sitt land har nu fått en signal om att de inte står ensamma, trots att Ryssland och Kina blockerar FN:s säkerhetsråd i frågan. Det går att få även hårdföra despoter på fall. Detta budskap måste nu förstärkas, genom att vi sätter tryck på såväl de bromsande stormakterna som den syriska regimen.
De senaste åren har det såväl talats om relativism som varnats för korsfararmentalitet. Men det har nu visat sig att längtan och rätten till frihet och värdighet är universell. Demokratin och öppenheten var inget västerländskt påfund som araberna inte ville veta av.
Den före detta generalsekreteraren i FN, egyptiern Boutros Boutros-Ghali sa en gång att mänskliga rättigheter är ”ett interventionsinstrument som tjänat den utvecklade världens politiska mål”.
Hans efterträdare, Kofi Annan, gav svar på tal: ”Det var aldrig folket som klagade på de mänskliga rättigheternas universalism, inte heller betraktade folket mänskliga rättigheter som ett västligt eller nordligt påbud. De var ofta deras ledare som gjorde det.”
Nu gäller det att vi står upp för dessa rättigheter, för araber i allmänhet och libyer i synnerhet.