En EU-skatt på finansiella transaktioner har blivit den tulipanaros som ska lösa de ekonomiska problemen och slippa genomföra de svåra eller viktiga reformerna.
Förespråkarna för en EU-skatt hävdar att den på en gång ska lugna de finansiella marknaderna och minska antalet transaktioner och finansiera de ökade utgifter på EU-nivå som medlemsstaterna inte har råd med. Dessutom ska skatten finansiera stöd till utvecklingsländer, investeringar och miljösatsningar.
Europa statsskuldskris hotar både ekonomisk och politisk stabilitet.
Det grundläggande problemet är tillväxten. Det gäller för EU i sin helhet men framförallt för länderna i södra Europa som till stora delar har låtit gamla tiders skråväsenden leva kvar samtidigt som man inte genomfört den inre marknadens öppenhet för konkurrens. Dålig budgetdisciplin och i några fall direkt ansvarslös utgiftspolitik och statsskuldshantering har lett till att finansiella marknader, dvs. långivare, blivit alltmer tveksamma. Det betyder stigande räntor och därmed ännu större utgifter och ännu större problem med tillväxten.
Inför långivarnas, växande misstro är det alltför många politiker som glömmer bort att problemen är stora underskott, gigantiska skuldbördor och låg tillväxt och istället skyller på långivarna som ju är ”marknaderna”. Istället för att reformera för ökad tillväxt och få utgifter och inkomster att gå ihop blir lösningen därför nya former för att finansiera skuldbördorna och beskatta de finansiella marknaderna.
Det finns minst tre viktiga problem med dessa förslag.
Först och främst är det principiellt felaktigt att införa en EU-beskattning som i slutändan innebär att man ger EU beskattningsrätt. Det innebär en beskattning som lägger sig ovanför alla andra skatter utan att avvägas mot medborgarnas skattebörda i övrigt. Prioriteringen av utgifter på EU-nivå kommer då att ske utan avvägningar mot offentliga utgifter på nationell nivå.
Det är ansvarslöst att mitt i den ekonomiska krisen agera för att EU ska öka sina utgifter med 5% samtidigt som medlemsstaterna måste genomföra svåra besparingsprogram. Transaktionsskatten är för många beslutsfattare ett sätt att öka de viktigaste utgifterna utan att behöva spara på utgifter som är mindre viktiga eller till och med förstärker krisen. Länder med de största underskotten är de som fått de största EU-bidragen.
Skatt på finansiella transaktioner leder inte heller till högre tillväxt. Tvärtom leder den till lägre tillväxt, också enligt Europakommissionen som lagt förslaget. Man undrar hur de tänker. Varför lägger kommissionen, när alla är överens om att tillväxten är för låg, förslag om att införa en skatt som minskar tillväxten?
Skatten leder inte heller till minskade underskott eftersom den är till för att finansiera ökade utgifter. Den försvårar däremot, genom att minska utrymmet för att beskatta medborgarna, för de regeringar som kan behöva höja skatterna i sin egen budget.
Liksom alla andra skatter som betalas den av medborgarna. Lika lite som elskatten betalas av elindustrin, bilskatter av bilindustrin, inkomstskatten av arbetsgivaren eller kostnader för bankuttag av bankerna så kommer transaktionsskatten att betalas av bankerna. Det finns inga nya pengar utan bördan faller på de företag och hushåll som är bankernas kunder. Det blir dyrare och färre investeringar, tvärtemot vad vi behöver.
Vi borde kunna enas över partigränserna om att säga nej till EU:s transaktionsskatt, precis som vi i Sverige alltid varit eniga om att säga nej till beskattningsrätt för EU.
Gunnar Hökmark
vice ordförande i Europaparlamentets största partigrupp, EPP-gruppen.