Varje land och olika regioner har sina specialiteter. Parmaskinka, sauerkraut eller haggis är en del av det som skapar Europas matkulturella arv. En del kan vi tycka om, annat kanske inte lika mycket. Men det är en del av Europa.
Surströmmingen är en del av detta arv. Ett arv som vi lyckades bevara genom att få ett undantag från ett av EU:s regelverk, det som rör dioxin i gift. Dioxin är ett ämne som ofta dyker upp i matdebatten.
Men det är inte ett ämne som är farligt att få i sig då och då och i låga koncentrationer. För att närma sig gränsvärdet krävs det stora volymer. Östersjöfisk, som undantaget rör, är inte något som de flesta svenskar äter särskilt ofta. Surströmmingen äts ännu mer sällan.
Sverige har ansökt om att få ett förlängt undantag som skulle kunna rädda surströmmingen. Men dagarna inför förra veckans beslut så ställer den socialdemokratiska europaparlamentarikern Åsa Westlund en fråga till kommissionen där hon utrycker oro för att undantaget ska beviljas. Vilket får kommissionen att bordlägga frågan.
Konsekvensen av Westlund agerande, där hon tror att det går att bara ha ett undantag för surströmmingen, är att vi riskerar att förlora inte bara surströmmingen utan mycket av östersjöfisken.
Surströmmingens vänner bör inför augusti veta att surströmmingen har sina fiender; inte grannar utan också ledamöter av Europaparlamentet.
Gunnar Hökmark
Vice ordförande i Europaparlamentets EPP-grupp, European Peoples Party, som samlar kristdemokrater och högerpartier.