Arbetsförmedlingen har knappt förmedlat arbeten. I en tid då Sverige behöver integration genom arbetsmarknaden är det inte bara ett misslyckande utan destruktivt. Det är självfallet att man i stället för en tungrodd myndighet ska använda sig av privata aktörer som visar att man kan förmedla arbete. Det är lika självklart att man ska ha en lagstiftning som reglerar en sådan verksamhet så att både skattepengar och grundläggande förutsättningar för arbetsmarknaden respekteras.
Det innebär att man bör ha en betydande valfrihet men under den självklara förutsättning att skattebetalarnas pengar måste värnas, både så att de som utför tjänsterna uppnår resultat och att de som går på olika typer av försörjningsstöd inte kan göra detta utifrån egna villkor.
Det är ofattbart att regeringen inte har utrett och diskuterat denna reform med den majoritet som krävs för att få den genomförd. I stället har man fastnat i symboldiskussion kring lagen om valfrihet – som i allra högsta grad är värd att ha som utgångspunkt men inte som kopieringsunderlag – och LOU – som kan vara en väg att formalisera krav på aktörer.
En servettskiss sades det om den budget som gav Sverige stabilitet, ett starkare försvar, och arbetsförmedlingen mindre pengar men likväl mer än man gjort av med. Det som nu visar sig är att tron att Sverige kan styras med 73 punkter var en duk men utan bord. Det finns ingen parlamentarisk majoritet för regeringen och regeringen har ingen politik för den majoritet som finns.
Två partier som blockerar varandra och två andra som överlåter makten i allt till dem som blockerar varandra. En regering blockerad av sig själv och sitt underlag. Det som kan sägas om Sverige regeringspolitiken sedan 2014 är att i stort sett har inget hänt.
En tid av stillastående. I värld i förändring hanteras allt som Transportstyrelsen. Inget förbud mot vinstdrivande företag men heller inga reformer för nya jobb. Skatter har sänkts lite grann och höjts lite grann utifrån bordsdukens löften. Inget riktigt dåligt och inget riktigt bra. I de flesta frågor inget. Och inget av det som är nödvändigt.
Migrationsfrågor gör man inget åt. Statsministern säger att invandringen ska öka men är bara partiordförande när han säger det. Polisen får inte de resurser som behövs. Försvaret är i fortsatt ovisshet. Klimatpolitiken präglas av en energipolitik som driver fram ökade utsläpp. Och nu förfuskas en viktig reform för integration och tillväxt.
Men verkligheten lever. Antisemitismen. Migrationsproblemen. Segregationen. IS-terrorister som inte möts av de lagar vi borde haft. Kinas aggression saknar åtgärder. Rysk påverkanspolitik fortsätter. Svenska hamnar kan säljas till främmande makt om den kommunala hamnstyrelsen vill det. Regeringen uppmärksammas på bidragsfusk men gör inget. Befängda konsekvenser av invandringslagstiftningen när yrkeskunniga och skötsamma utvisas men extremister får stanna. Den grova kriminaliteten urartar. De säkerhetspolitiska hoten växer.
Symbolpolitik i stället för ansvarsfull klimatpolitik leder till ökade utsläpp. Riskerna för en kommande kris växer med växande offentliga utgifter i högkonjunkturen genom att överskottsmålen anpassas till utgifterna i stället för tvärtom. Statsministerns tema att man inte såg det komma är regeringens arbetsmetodik.
Den regerar för sin egen skull baserat på tron att dess viktigaste uppgift inte handlar om verklighetens Sverige utan att hålla Sverigedemokraterna utanför riksdagens majoriteter. Nu visade det sig att den har majoriteten emot sig. Sverige vars arbetslöshet ligger bland de högsta i EU får nu på grund av regeringens oförmåga vänta ännu ett år på en arbetsförmedling som fungerar. De som menar att denna regering har kontroll kan gärna räcka upp handen.