Torsdagen den 7 mars 2024 kommer att bli ett för Sverige historiskt datum. Sverige blir i dag medlem i Nato. Det sker under bred enighet i vårt land. Åtta av tio svenska anser att Natomedlemskapet ökar Sveriges säkerhet. Det speglar den breda politiska uppslutningen som finns sedan först Sverigedemokraterna och sedan Socialdemokraterna för två år sedan svängde i frågan. Enigheten är viktig och välkommen.
Den försvarsallians som under årtionden har gett säkerhet och stabilitet åt Europa blir nu också vår försvarsallians. Precis som våra grannländer, först Norge och Danmark redan i början av det kalla kriget och sedan de baltiska länderna efter det kalla krigets slut och därefter för ett år sedan Finland, Det är historiskt och det har en för Sveriges framtid definierande betydelse.
Den styrka som Nato nu får när Natos europeiska ben stärks, och som framöver kommer att stärkas genom ökade satsningar på försvarsförmåga, kommer i sin tur definiera Europas säkerhet och sammanhållning. För Ryssland innebär det att dörren stängs för att hoppas på europeisk oenighet och svaga länkar i försvaret av Europas demokratier. Den ryska regimen har nu att förhålla sig till gränser som skyddas av världens mäktigaste försvarsallians. Det innebär ingen provokation gentemot Ryssland men en klar signal att det inte lönar sig att provocera och angripa omvärlden.
Den ambivalens kring Sveriges förankring i väst som både socialdemokrater och sverigedemokrater har visat upp i det förflutna, om än med skilda förtecken, bör nu för gott kunna hänvisas till historien. Men det finns alla skäl att lära av den historien för att svensk säkerhetspolitik i framtiden inte ska präglas av samma lättvindighet och ideologiska retorik som gjort att vårt medlemskap dröjt så länge. Möjligheterna är stora.
För Sveriges och Nordens del innebär Sveriges och Finlands medlemskap att vi nu står varandra närmare än någonsin. Vi har för första gången i historien en gemensam säkerhetspolitisk plattform vilket innebär att vi kommer varandra närmare både genom Nato och genom EU. De nordiska länderna kan med denna gemensamma plattform av säkerhet bli en kritisk massa för att se till att samla den fria världen till att tydligt värna den liberala demokratins ideal och mänskliga fri- och rättigheter.
Vi kan gemensamt utveckla en agenda för att stödja dem som kämpar för demokrati i världens förtryckta länder, för nedrustningsförhandlingar som ställer krav på despotierna och för fred i de konflikter som plågar världen. Men det ställer krav på att vi bidrar till att hålla Nato samlat och starkt.
Våra framtida utmaningar i en farlig omvärld och vårt medlemskap i Nato får därför aldrig mer hanteras så som säkerhetspolitiken hanterats de senaste 25 åren.
För Sveriges framtida säkerhetspolitik är det därför viktigt att inte försköna bilden av den osäkra process som föregick den svenska ansökan om medlemskap. Vi måste lära av riskerna med den kombination av lättvindighet och dogmatism som präglade vägen fram till att den svenska regeringen lämnade in medlemsansökan den 18 maj 2022.
Det finns betydande risker för detta oavsett det starka stöd som Socialdemokraterna nu utvecklar för medlemskapet. Det motstånd mot medlemskapet som Vänsterpartiet – som inte ens vill att Nato ska finnas överhuvudtaget – och Miljöpartiet står för får inte leda till att vårt medlemskap och ansvarstagande urholkas. Det får heller inte tillåtas underminera förtroendet för Sverige som medlem. Redan nu för de fram krav som syftar till att göra oss till en halvhjärtad medlem. En framtida regering som inte håller en klar linje mot dessa partier riskerar att motverka de möjligheter vi nu har och motarbeta de bidrag till gemensam säkerhet som vi nu kan och bör ge. Därför finns det anledning att en dag som denna titta bakåt för att bättre se vad framtiden kräver av oss.
Det var en styrka att vi till slut kunde fatta ett brett förankrat beslut, men det var en svaghet att vi inte var bättre förberedda när det verkligen blev fara i dröjsmål.
Sveriges väg till Nato består av en lång rad missade möjligheter. Det blir uppenbart inte minst i det kortare tidsperspektivet. Trots Sovjetunionens fall 1991, Sveriges medlemskap i EU 1995 och de baltiska ländernas medlemskap i Nato 2004 vägrade socialdemokraterna att medverka till ett samförstånd kring frågan hur Sverige skulle kunna närma sig Nato. Om det hade skett hade vi inte hamnat i den tidsnöd och därmed kunnat undvika det beroende till länder som Turkiet och Ungern som nu blev fallet.
Socialdemokraterna vägrade under hela denna tid att diskutera eller utreda formerna för hur vi skulle kunna bli medlemmar. Inte nog med det, man fördömde varje politiskt förslag i den riktningen som ett hot mot svensk säkerhet.
För oss som under en lång tid önskat en svensk Nato-anslutning var det i den omvärldssituationen uppenbart att en svensk Nato-ansökan bara skulle välkomnas om den byggde på brett samförstånd och en hållbarhet över flera mandatperioder.
Det socialdemokratiska motståndet förstärktes av aggressiv retorik mot Nato och mot amerikansk närvaro i Europa. Så sent som 2010, två år efter Rysslands invasion av Georgien, gick Socialdemokraterna till val på kravet att all amerikansk trupp utomlands skulle dras hem till USA. Som svensk politik hade det varit en osannolik propagandaframgång för Putin.
Det socialdemokratiska motståndet mot Nato aktiverades hösten 2021 i skenet av ökad rysk aggression. Ledande socialdemokrater med utrikesminister Ann Linde skrev hösten 2021 att ett medlemskap var uteslutet, eftersom det skulle ogillas av Moskva. Putins brev till de västliga ledarna i december 2021 om en indelning av Europa i två zoner skärpte emellertid allvaret och även insikten bland socialdemokrater att svensk säkerhetspolitik inte kunde bestämmas av någon annan än oss själv. Men motståndet mot Nato förblev kompakt.
När Ulf Kristersson i början av februari 2022, mot bakgrund av hur den säkerhetspolitiska situationen utvecklat sig, klargjorde att en ny regering inte längre skulle vara bunden av kravet på samförstånd över blocken utlöste det ilska hos Socialdemokraterna.
Men, inför Putins hot var valet av allianslöshet lika mycket ett val som att ansöka om medlemskap. Då kan en minoritet – som motståndspartierna redan då var – inte styra över landets säkerhet. Socialdemokraterna förklarade att en anslutningsprocess som Kristersson beskrev var emot grundlagen och att de hävdade att de ville göra vad de kunde för att hindra en anslutning.
När Ulf Kristersson klargjorde att han trodde att Sverige skulle ändra sin hållning redan före valet anklagade försvarsministern honom för desinformation.
Rysslands invasion av Ukraina två veckor senare den 24 februari klargjorde med brutal realism att allianslöshetens trygghet var en illusion. Likväl förstärkte socialdemokraterna sin retorik. Magdalena Andersson som initialt hade svårt att beskriva attacken som en invasion hävdade att en diskussion om svenskt medlemskap skulle vara destabiliserande för Europa, ett uttalande som hon som väl var ångrade. Det var Ryssland som destabiliserade, ingen annan.
Inför oppositionens krav på att stödja Ukraina med vapen hävdade regeringens felaktigt att det vore i strid med svensk lag. Först sedan oppositionen hade drivit regeringen framför sig kunde riksdagen besluta om de första 5000 pansarskotten.
Under hela mars 2022 hävdade socialdemokraterna fullkomligt felaktigt att de 15-tal bilaterala säkerhetsavtal som Sverige hade med olika länder gav lika bra säkerhetsgarantier som Nato. Först den 30 mars förklarade Magdalena Andersson att Nato-medlemskap inte kunde uteslutas.
Skeendet i Finland spelade lyckligtvis för Sveriges del en stor roll. Först ville man inte tro på vad som faktiskt pågick och att Finland var på väg att besluta om medlemskapsansökan. Därefter försökte man påverka den finska processen. I början på april försökte försvarsministern – utan något mandat från riksdagen – erbjuda Finland en allians som ersättning för Nato. Det hade inte gett något av våra länder ökad säkerhet men hade kunnat störa den finländska processen.
Utsatt för oppositionens tryck och för risken att Nato-frågan skulle bli en valfråga, samt vid åsynen av den ordnade Nato- processen i Finland, utlyste den socialdemokratiska ledningen först den 11 april ett internt samråd. Den 15 maj – tre månader efter den ryska invasionen – gick Socialdemokraterna med på att ansöka om ett svenskt Nato-medlemskap.
Men det var sannerligen inte Socialdemokraterna som ledde Sverige in i Nato. Omsvängningen var motvillig och till alltför stor del beroende på tillfälligheternas spel. Det måste krävas mer än så av svensk säkerhets- och utrikespolitik.
Svensk säkerhetspolitik bör inte hanteras så osäkert om vi med kraft ska kunna bidra till freden. Vi får inte bli en osäkerhetsfaktor i Nato utan ska vara en tillgång för europeisk säkerhet. Sverige måste kunna fatta svåra beslut nationellt och som medlem i Nato på ett sätt präglat av ordning och stabilitet i stället för av nervositet och partipolitisk dogmatik.
Magdalena Anderssons omsvängningen var bra. Socialdemokraternas ovilja att fram till dess stå för en en realistisk och övervägd svensk säkerhetspolitik hade kunnat få allvarliga konsekvenser för Sverige.
Säkerhetspolitik ska ge stabilitet när omvärlden förändras, inte förändras när hoten blir verklighet. Som medlemmar i Nato har vi en säkerhet som vi inte får underminera, ett ansvar som vi inte får skapa misstroende mot och en gemenskap som är den fria världens. Nu måste vi vårda detta medlemskap och bidra till ett säkrare Europa och en friare värld.