Det är en mardröm som ingen hade kunnat föreställa sig. Det är en bitter verklighet som vi alla kan se oss själva i när vi tänker tanken på barn som sveps ut i havet, familjer som delas och nära som plötsligt, mitt i idyllen inte längre finns. Det är inte svårt att känna vilka spår det kommer att sätta hos dem som har drabbats. Svårt är det däremot att veta hur vi skall kunna göra tillräckligt av det vi vill hjälpa med eftersom inget kan förändra det faktum att katastrofen tog så många liv och för alltid förändrade så många fler.
Allting kan inte förklaras rationellt som om det ligger inom människomakt att motverka eller avvärja. Inför naturens katastrofer är vi lika alla de människor som i århundraden tvingats se sin maktlöshet inför krafter vi inte rår på men heller inte rår för. I vår tid är det alltför lätt att vilja se människan i positionen som ansvarig och därför också alltid finna den som har ansvaret för det skedda. Men även det som kunde ha gjorts måste ställas mot det faktum att en katastrof av den omfattning vi nu har sett låg bortom det tänkbara. Vi kan inte och kommer aldrig att kunna stå rustade mot allt som kan hända.
Men när det har hänt finns det alltid beslut som kan fattas och ansvar som måste tas för att hantera katastrofens konsekvenser så bra och så värdigt som möjligt. Det är vårt ansvar som medborgare och som medmänniskor. Och det är i synnerhet ett ansvar för dem som förfogar över den politiska maktens förutsättningar och resurser. Det är ett ansvar som de har sökt med motivet att de vill och kan hantera detta ansvar. Den politiska makten har förutsättningar och förmågor som vi tilldelat den och som den är ensam om.
Det är mot denna bakgrund som regeringen Perssons hantering av katastrofen i Sydostasien måste bedömas. Det står inte i motsatsställning till den nationella samling som jag tror varenda svensk vill se när skadade och döda förs hem till Sverige. Den nationella samlingen handlar nämligen om att sluta upp bakom dem, inte om att sluta upp bakom regeringen. Den nationella samlingen handlar om att se till att allt som kan göras för de drabbade nu görs så effektivt och snabbt som möjligt och så värdigt och så medmänskligt som vi orkar under en lång tid som vi har framför oss.
En kris av detta slag är en prövning för varje regering. Den kan inte bortförklaras och den kan inte förträngas eller relativiseras som så mycket annat i den politiska debatten. Den måste förstås för att kunna hanteras och den måste hanteras för att dess konsekvenser skall kunna mildras så mycket som ligger i människors makt. Har regeringen visat att den kan hantera en nationell kris?
De flesta är nog överens om att UD i Stockholm visade en otillräcklighet att ta till sig information, att se sitt ansvar och att agera inom de timmar och dygn som var avgörande. De klarade inte av att möta de signaler man fick. De agerade inte för att snabbt skicka räddningspersonal, sjukvårdspersonal, kommunikationsutrustning, personal för identifiering och stöd.
Men det är regeringen som styr riket, inte UD, det bör sägas inte minst nu när det är uppenbart att man från statsrådsberedningens sida i media försöker lägga skulden för det som inte har gjorts på Utrikesdepartementet. Det är Göran Persson som är statsminister, inte Laila Freivalds. Det är statsministern som är den som har att samordna och koordinera, inte minst i en regering där statsråden är tillsatta mer för att lyssna på hans signaler än på grund av det politiskt ledarskap de visat sig mogna till.
Detta var visserligen en kris som ställde krav på UD men i en omfattning som ställde mycket större krav än den konsulära verksamhet UD har ansvar för. Det var inte i första hand någon utrikespolitisk fråga även om kontakterna med andra regeringar är viktiga i en situation som denna och även om det är uppenbart att det ställs mycket stora krav på svenskt bistånd när en hel region drabbas av en katastrof vars omfattning vi inte sett de senaste 100 åren.
Laila Freivalds gick på teater. Men vad gjorde Göran Persson när det i media och i resebyråföretagens rapportering var uppenbart att vi stod inför en nationell kris med över 20 000 svenskar i ett svårt drabbat katastrofområde. Nöjde han sig med att betrakta detta som en fråga för UD? När informerade sig statsministern och när agerade han? När ställde han krav på inte bara UD utan också andra departement och myndigheter och när säkerställde han att regeringen kunde ta sitt ansvar som krävs för att styra riket i en nationell kris?
Det är frågor som ett Sverige som står samlat bakom de drabbade har anledning att ställa sig, inte minst eftersom det är frågor som de själva har ställt och som kommer att ställas inför varje saknad som måste identifieras. Och det är frågor som måste ställas om vi vill ha en regering som förstår sitt ansvar i situationer som denna och som kan ta sitt ansvar. Varför var statsministern lika ovetande och handlingsförlamad som han nu tycks anklaga Freivalds för? När tog han sitt ansvar? Det är viktigare att Göran Persson svarar på dessa frågor än att han nu sparkar neråt på ett statsråd han själv har återfört till regeringen. För svenska folket finns det inget värde i att han nu använder Freivalds som alibi för det som är regeringschefens ansvar.
Gunnar Hökmark
Gunnar Hökmark är delegationsledare för moderaterna i Europaparlamentet och tidigare ordförande i riksdagens konstitutionsutskott