I och med att regeringen har beslutat att Sverige ska nå målet om en procent av BNP till offentligt finansierad forskning är det dags att diskutera nästa steg. Vi ser i spåret av den finansiella krisen en snabb omvandling av den internationella ekonomins struktur som kommer att utmana Europas och Sveriges förmåga att utveckla ledande företag, tjänster, produkter och i grunden marknader.
Det är snart tio år sedan EU satte som mål att bli världens mest konkurrenskraftiga kunskapsekonomi. Men den globala ekonomin har förändrats långt snabbare än den europeiska reformprocessen mäktat.
Det amerikanska försprånget inom forskning och utveckling har förstärkts, och är efter finanskrisen den amerikanska ekonomins starkaste kort, och de framväxande ekonomierna i Asien och Latinamerika blir allt mer konkurrenskraftiga. Från att ha varit på undantag växer nu deras kunskapsbas lika snabbt som deras ekonomier.
USA: s försprång tar sig uttryck i ett ”bytesöverskott” av 400 000 forskare gentemot Europa. I Shanhai Jiao Tong-universitetets Ranking of World Universities är trettio amerikanska och fem brittiska bland världens 40 bästa universitet; en total amerikansk/anglosaxisk dominans.
Friare universitetstradition, öppnare finansiering och långt gången internationalisering ger rörlighet av forskare och studenter. USA bör i dessa avseenden vara ett föredöme för svensk och europeisk forskningspolitik.
Sverige kan stoltsera med fyra universitet bland de hundra bästa med Karolinska institutet främst tätt följt av Uppsala universitet.
Sveriges relativt starka ställning som forskarnation hänger samman med de många stora internationella företagen som skapat kluster av framstående forskning inom inte minst biomedicin, telekom och fordonsindustri.
Det är deras insatser som gör att Sverige är det land som bäst når upp till EU-målet att tre procent av BNP ska gå till forskning.
Den relativt stora roll som en liten ekonomi som den svenska har kunnat spela hängde emellertid samman med att vi var en rik nation i en liten del av den värld som dominerade den globala ekonomin, genom utvecklade och fria samhällen. Majoriteten av världens länder och folk levde då i vad som kallades den andra och tredje världen, långt bortom modernisering och ekonomisk utveckling. Nu är dessa delar av världen under en snabb ekonomisk och kunskapsmässig utveckling i en värld där ingen längre kan förvänta sig att stå i täten för forskning och utveckling bara för att det har varit så.
Denna utmaning för Sverige förenas med att våra stora svenska företag blir allt mindre svenska och alltmer internationella.
Svensk forskning och det svenska kunskapssamhället står därför inför helt andra utmaningar än de som det gamla industrisamhället gav oss. Vi kan inte som tidigare bygga vårt försprång i kunskaper och forskning på en gammal bas av industriföretag. Den kunskapsbasen har dessutom relativt sett minskats i förhållande till världen i övrigt och med den våra förutsättningar att vara ledande.
Det var lättare för ett land med 7 miljoner invånare att hävda sig i en global konkurrens som omfattade utvecklade ekonomier med drygt 500 miljoner människor mot i dag 9 miljoner i en värld där över en miljard människor bara i framväxande ekonomier som Brasilien, Ryssland, Indien och Kina om tio år kommer vara medelinkomsttagare med europeiska mått mätt.
För att kunna bibehålla vårt ledarskap i denna nya värld behöver vi fördubbla det svenska kunskapssamhällets bas och göra dess strukturer mer dynamiska och internationellt konkurrenskraftiga. Att fortsätta som tidigare räcker inte när alla andra växer så det knakar.
Vi måste söka nya roller och nya utmaningar. En sådan är att vi tar för oss och spelar en central roll i den framväxande europeiska forskningsmiljö som nu formas. Där kan vi finna en ny bas för internationell styrka och attraktionskraft. Om vi utnyttjar de ökade förutsättningarna för rörlighet av forskare och studenter och satsar på uppbyggnaden av ”centers of excellence” i Sverige.
Några strategiska satsningar är uppenbara. Staten bör i sin forskningsfinansiering tillföra särskilda medel – en EU-miljard – för att svenska forskare alltid ska kunna ansöka om europeiska projekt, leda, koordinera och utveckla dem från Sverige utan att den egna institutionen drabbas av ytterligare administrativa kostnader eller att annan forskning bantas. Genom egna ansträngningar och satsningar kan vi dra nytta av EU för att göra forskningen i Sverige till ett nav för europeiskt forskningssamarbete.
Vi bör vidare se till att avancerade tekniska forskningsplattformar som Max-lab IV eller det planerade neutronlaboratoriet ESS( European Spallation Source) verkligen hamnar i Sverige och därmed blir det svenska forskarsamhället till särskild nytta.
De skulle utgöra en utmärkt bas för rekrytering av internationell forskning och forskare till Sverige.
Våra bästa universitet bör omformas till europeiska kunskaps- och forskningscentra bortom nationsgränser. De bör göras självständiga från staten för att med full kraft kunna konkurrera internationellt och dra de bästa kunskaps- och forskningsprocesserna till Sverige.
Jag har i Europaparlamentet fått stöd för att införa en forskningspeng, som innebär att forskare som rör sig över gränserna, till institutioner och forskning de vill bidra till med sitt arbete, också får med sig forskningsfinansiering som bidrar till att utveckla den kritiska massan där de väljer att forska.
Industrisamhället behövde forskning för sin konkurrenskraft. Kunskapssamhället behöver forskningen som sådan. Och kring kunskapssamhället växer också den moderna tjänsteekonomin och jobben fram liksom de ledande kunskapsindustrierna.
Kraven är stora redan nu och de kommer bara att öka. För att vi ska kunna upprätthålla och öka vår relativa styrka i världsekonomin i framtiden kommer det att krävas en fördubbling av den svenska offentligt finansierade forskningen – till två procent av BNP.
Och det ligger fara i dröjsmål. Målet två procent av BNP måste nås inom en snar framtid, kanske redan inom fem år.
Nu är det dags att höja siktet.
Gunnar Hökmark
vice ordförande (m) i EPP-ED gruppen, Europaparlamentets största partigrupp, och ansvarig för uppföljningen av det sjunde forskningsprogrammet
UNT 23/10 2008