Just nu sitter en lång rad ansvariga i kommuner och landsting och bekymrar sig över EU:s direktiv om arbetstider som innebär en bestämning av veckoarbetstiden, som för Sverige är ett mindre problem, men som samtidigt innebär att jourtid ska räknas som full arbetstid.
Det innebär att inom brandskydd, sjukvård, social omsorg och personlig assistans så äts en stor del av dagens arbetstid upp av jourtid och bakjour, samtidigt som kraven på kompensationsledighet också urholkar arbetstiden.
De som drabbas av detta är självfallet ytterst de som behöver omsorgen, sjukvården, den personliga assistansen och ett väl fungerande brandförsvar. Det vill säga vi alla. Det drabbar också kommuners och landstings ekonomi eftersom man nu får betala för en tid som inte arbetas utan som tidigare har hanterats på ett tillfredsställande sätt inom ramen för arbetsmarknadens parter.
Det är därför många som svär över EU och den byråkrati som ett förslag som detta innebär. Men det är att göra saken för enkel för sig.
Det ligger mycket i det, arbetstidsdirektivet är bara ett exempel på en byråkrati och regleringsiver som många förknippar med EU, men det finns en risk för att ansvaret blir ansiktslöst när man allmänt talar om EU.
Det är ungefär som om vi skulle tala om Sverige skulle leda till högre skatter eller till onödig byråkrati, något som även förekommer när svenska politiker själva reglerar och lagstiftar.
Det man lätt glömmer bort när man skyller på EU är ett det finns ett politiskt ansvar och det är inte EU som sådant som bär på det utan de valda företrädarna i regeringar och i Europaparlamentet.
EU och Europasamarbetet som sådant innebär inte dåliga regler och byråkrati, vare sig för arbetsmarknaden eller inom andra områden. Precis som i svensk politik, finns det politiker som har ansvaret för de beslut som fattas. Det är inte institutionen riksdagen, landstinget eller fullmäktige som bär ansvaret lika lite som det är förekomsten av stat, landsting och kommuner som leder till dåliga beslut. Det är beslutsfattarna som bär ansvaret.
Det är vad den demokratiska processen handlar om och det är det tydliga ansvaret som gör det möjligt för medborgarna att byta politikens inriktning. Ska det gå att ändra är det viktigt att klargöra vem som har det politiska ansvaret.
I det här fallet är det inte minst de svenska EU-motståndarna som valde att använda EU för att reglera Sverige, i strid mot svensk kompetens inom detta område och med att det är ett ansvar för arbetsmarknadens parter. Så ser centralismens ansikte ut, det handlar inte om Bryssel och en anonym makt utan om de svenska nejsägarpartierna liksom socialdemokraterna i Europaparlamentet, medan vi moderater och andra röstade emot. Det finns ansikten bakom besluten. Det är de och inte EU som ska ställas till svars. Det är lämpligt att det görs nu.
Gunnar Hökmark
2007-02-15