Anlänt i kväll i till Zagreb och Kroatien. Här ska Europaparlamentets Kroatiendelegation under två dagars möten med våra kroatiska motsvarigheter diskutera och följa upp hur Kroatien och det kroatiska samhället lyckas leva upp till de krav som ställs på en ny medlem i EU.
Sedan det blev klart att Kroatien får bli medlem den 1 juli 2013 finns en övervakningsmekanism som gäller de legala områden där det fortfarande fanns skäl att fortsätta arbetet. Och det gör kroaterna. Och det gör att vi kommer att inrikta våra diskussioner på kvarstående utmaningar som privatiseringar av varvsindustri, det legala systemets oberoende och den regionala händelseutvecklingen, där Kroatiens medlemskap innebär en signal till andra länder på Västra Balkan att reformera och öppna upp för att lägga gamla motsättningar bakom sig.
Det är inte länge sedan den jugoslaviska socialismens krafter kastade landet in i ett inbördeskrig som gav djupa spår och världen en påminnelse om att det värsta kan hända igen. Och fortfarande kämpar man med att hantera spåren efter 50 år av socialistisk planekonomi. Här är den röda fanan ingen symbol för frihet utan för en tid som var förnedrande, vidrig och brutal. Men det finns fortfarande dem som hyllar den och dess historia. Men det är inte de som har fört in Kroatien i det moderna Europa utan som hade velat hålla det kvar i en annan tids grepp.
I morgon blir det för min del möten med EU:s ambassadörer på plats, presidenten för det moderna Kroatien och den nya regeringens företrädare samt lunch med studenter. Därefter börjar vi mötet med en genomgång av vad som har uppnåtts och vad som återstår att göra. Så förflyter det demokratiska samarbetet och så kan historien byta spår från det vi såg till det vi ser i dag. Ett Kroatien som snart blir den tjugoåttonde medlemmen i EU. De röda fanorna står för en annan tid.