Fru talman! Först av allt vill jag säga en sak. En självständig public service-verksamhet i det svenska samhället är viktig. Den är viktig både för det svenska samhället och för det svenska kulturlivet.
Jag vill också säga något annat med anledning av bland annat Marita Ulvskogs inlägg här i dag. Hon påstod att vi moderater ville förstatliga public service. Jag tror, milt talat, att hon har läst fel. Men det finns något annat som är viktigt att säga om denna tillställning här i dag. Det är att detta om något visar hur beroende Sveriges Television, Sveriges Radio och Utbildningsradion är av staten.
Förändringar eller upplevda förändringar i budgeten skapar bugetanpassningar som i sin tur blir föremål för en diskussion i Sveriges riksdag om programutbudets inriktning. Vi står praktiskt taget inne i programföretagens styrelserum när vi för denna diskussion. Det är rätt långt från den självständighet som jag menar att Sveriges Radio, Sveriges Television och Utbildningsradion ska ha. Inte minst det faktum att företagsledningen för Sveriges Television har haft en intensiv kommunikation inför denna debatt visar vilket beroende som finns.
Till Marita Ulvskog vill jag bara säga: Detta, om något, är ett beroende av staten, inte att vi moderater vill skapa större självständighet och också fokusera verksamheten till en kanal som ska vara lika självständig som i dag, och helst mer än i dag.
Fru talman! Den här debatten handlar däremot om ett problem på något längre sikt som public service i ett modernt mediesamhälle kommer att möta alltmer. Det är frapperande att det i kulturministerns inlägg inte fanns någonting med av detta. Svenska folket och programföretagen upplever betydande problem. Vi har fått en radikalt förändrad mediesituation sedan den tid då väldigt många i denna kammare försvarade monopolet. Det är en fundamental förändring som har präglat hela det svenska mediesamhället, men det är ändå på något sätt som om de gamla monopolanhängarna vill vinna monopolet åter inom ramen för Sveriges Television och Sveriges Radio.
Här är problemet. Det är en paradox att ju mer programutbudet ökar utifrån den enskilde tittarens eller lyssnarens perspektiv, desto mer breddar sig Sveriges Television och Sveriges Radio. Ju fler kanaler publiken får genom de nya aktörerna, desto fler kanaler skapar Sveriges Television och Sveriges Radio för att på något sätt i någon konstlad bemärkelse konkurrera ut det nya. Men en public service-verksamhet borde i själva verket välkomna det nya, eftersom det innebär att publiken får en större möjlighet att välja och att det blir flera alternativ i programutbudet, men det gör man inte.
Det är på något sätt som att man helst vill konkurrera ut det nya. Men ponera att man lyckas. Ja, då använder man programresurserna till den typ av program som inte är unika för public service-verksamheten och får inga pengar över till det som är unikt för public service-verksamheten. Det är exakt detta som är Sveriges Televisions och Sveriges Radios bekymmer på lång sikt och redan i dag. Man använder så mycket pengar till nya kanaler och nytt programutbud att man inte har råd att täcka hela landet, fånga kulturlivet i olika delar av landet och genomföra den typ av radioprogram för barn som nämndes här alldeles nyss. Det handlar om allt det som Sveriges Television och Sveriges Radio inte förmår göra när det gäller att bevaka omvärlden och tillföra det svenska samhället detta.
Fru talman! Jag skulle vilja säga något om den här inställningen. På något sätt klänger man fast vid det gamla monopolet och försöker se de nya aktörerna som fiender som ska om inte bekämpas så i alla fall trängas undan för att publiken ska se dem så lite som möjligt. Den inställningen urholkar mer än något annat public service förmåga att tillföra det som är viktigt i det svenska samhället. Då säger Marita Ulvskog att de som tycker så här vill att man ska ha en rest-public service.
Jag tycker att kammaren bör fundera kring detta. När vi säger att Sveriges Radio och Sveriges Television ska koncentrera sig och sina resurser på det som är det viktigaste i public service-verksamheten kallar landets kulturminister detta för en restverksamhet. Samtidigt har hon inte någon strategi för att möta den nya situationen och den nya mediemiljön.
Man skulle vilja ställa en fråga till Marita Ulvskog. Under de senaste 15 åren har vi fått en radikal förändring av mediemiljön. På den tiden som du kämpade för monopolet och mot privata alternativ var det rimligt att monopolet hade ett brett programutbud. Men ser inte kulturministern och regeringen att den revolution som har skett också skulle kunna leda till ett nytt sätt att tänka när det gäller att utveckla public service?
Jag tror tyvärr inte det, och då kommer vi att få leva med den här diskussionen. Budgetanpassningar i dessa företag kommer att leda till nya diskussioner i Sveriges riksdag. Det är inte bra för programföretagens självständighet, men det är inte heller bra för public service.